Premiärdoppet
Min kompis David hävdar att han har tagit bad som är djupare än vad jag är.
I beg to differ.
I min bok är jag Marianergraven fjorton gånger om. I min bok är mitt sinne lika mörkt som den svenska hösten.
I det första kapitlet penetreras en av mina stora livsfrågor. Tag din kärestas hand, brace yourselves:
Att dricka alkohol fem gånger i veckan lär betraktas som ett missbruk.
Varför gäller inte samma sak för en människa som arbetar fem av sju dagar? I mina memoarer är denna en arbetsnarkoman.
Fundera på det ett tag. Medan du gör det ska jag presentera fler exempel på funderingar som får mig att likna ett oändligt universum. Mörkare än Zorros mustasch - kyligare än kokain.
Micke Tornving är skrämmande lik Cosmo Kramer. Tror ni mig inte? Pröva Googles bildsökning.
Här kommer en vattendelare. Ni som är med mig kan betrakta er som vettiga varelser. Kör.
Personer som flaxar med näsborrarna samtidigt som de förklarar skämt är tråkiga. Dessa försvinner in i en ond cirkel av idioti och avsaknad av fingertoppskänsla.
- Om du träffar en människa som försöker lätta från marken med hjälp av näsan - fly för Guds skull, sa Max och flög iväg.
Våra mest triviala upplevelser är de som föder flest tankar. En avbruten konsversation kan transformeras till två veckors tankeverksamhet. Inom de flesta områden är jag blott en lekman. Detta är inte ett av dem.
Att cykla är fantastiskt.
Tillåt mig att sidospåra. Jag och min bloggkamrat har som policy att, i så lång utsträckning som möjligt, inte avhandla vad som pågår i vår vardag. Men i det här fallet är det näst intill omöjligt.
Efter midsommar tar jag farväl av sena nätter. Förvänta er antingen blogginlägg i massor eller dragkedja upp till hjässan. Vi lämnar det så.
Kontentan är tydlig. Jag försöker för mycket.
/Max aka Zorro.
I beg to differ.
I min bok är jag Marianergraven fjorton gånger om. I min bok är mitt sinne lika mörkt som den svenska hösten.
I det första kapitlet penetreras en av mina stora livsfrågor. Tag din kärestas hand, brace yourselves:
Att dricka alkohol fem gånger i veckan lär betraktas som ett missbruk.
Varför gäller inte samma sak för en människa som arbetar fem av sju dagar? I mina memoarer är denna en arbetsnarkoman.
Fundera på det ett tag. Medan du gör det ska jag presentera fler exempel på funderingar som får mig att likna ett oändligt universum. Mörkare än Zorros mustasch - kyligare än kokain.
Micke Tornving är skrämmande lik Cosmo Kramer. Tror ni mig inte? Pröva Googles bildsökning.
Här kommer en vattendelare. Ni som är med mig kan betrakta er som vettiga varelser. Kör.
Personer som flaxar med näsborrarna samtidigt som de förklarar skämt är tråkiga. Dessa försvinner in i en ond cirkel av idioti och avsaknad av fingertoppskänsla.
- Om du träffar en människa som försöker lätta från marken med hjälp av näsan - fly för Guds skull, sa Max och flög iväg.
Våra mest triviala upplevelser är de som föder flest tankar. En avbruten konsversation kan transformeras till två veckors tankeverksamhet. Inom de flesta områden är jag blott en lekman. Detta är inte ett av dem.
Att cykla är fantastiskt.
Tillåt mig att sidospåra. Jag och min bloggkamrat har som policy att, i så lång utsträckning som möjligt, inte avhandla vad som pågår i vår vardag. Men i det här fallet är det näst intill omöjligt.
Efter midsommar tar jag farväl av sena nätter. Förvänta er antingen blogginlägg i massor eller dragkedja upp till hjässan. Vi lämnar det så.
Kontentan är tydlig. Jag försöker för mycket.
/Max aka Zorro.
Mitt liv som okundig
Nej, låt oss bli lite existentiella igen. Ingen tycker att det är roligt. Men det måste göras.
Jag är en mycket enkel man. Allt jag behöver är en skrubb, en vattenkran och tillgång till gangsterrapp.
Allt detta bottnar någonstans i en tidig och aningen pervers fascination för And1 Mixtape (se videon).
Tro det eller ej.
Jag skulle vilja säga att min tillvaro är en enda lång And1 Mixtape. ALLT jag gör är på något vis sprunget ur en sinnesblåsande tunnling som Alimoe gjorde för tio år sedan.
Hur gör du för att din skolbussentrance ska bli så fet som möjligt? Mycket enkelt.
Släng på dig dina mäktigaste hörlurar, låt din söderbaserade, amerikanska hiphopmusik omfamna bussens innandöme med ljudet på hörselskadenivå och gunga sakta fram till din plats. Denna bedrägligt enkla, men ändå eleganta, procedur bör genomföras med en dryg decimeters häng på dina byxor samt ögonen halvstängda i en sorts form av tyst demonstration mot vårt alliansstyrda samhälle.
Där har ni min gymnasietid sammanfattad i två alldeles för långa meningar. Och då har jag inte ens berättat om lustresan från busstationen till skolan. Men det tar vi en annan gång.
Ni får tycka att jag är blott en kund i vår kapitalistiska värld. En konsument som bidrar till synonymerna ondska och högerpolitik. Jag hävdar den raka motsatsen. Jag har faktiskt bara har betalat för en av alla And1 Mixtapes - resten har jag tankat ner från otaliga torrentsidor. Ännu en tyst demonstration från min sida.
Nu säger jag som Ingvar Oldsberg en gång sade: Här är mitt liv. Fast ditt då. Även om det nu är mitt.
/Max aka Okund
Jag är en mycket enkel man. Allt jag behöver är en skrubb, en vattenkran och tillgång till gangsterrapp.
Allt detta bottnar någonstans i en tidig och aningen pervers fascination för And1 Mixtape (se videon).
Tro det eller ej.
Jag skulle vilja säga att min tillvaro är en enda lång And1 Mixtape. ALLT jag gör är på något vis sprunget ur en sinnesblåsande tunnling som Alimoe gjorde för tio år sedan.
Hur gör du för att din skolbussentrance ska bli så fet som möjligt? Mycket enkelt.
Släng på dig dina mäktigaste hörlurar, låt din söderbaserade, amerikanska hiphopmusik omfamna bussens innandöme med ljudet på hörselskadenivå och gunga sakta fram till din plats. Denna bedrägligt enkla, men ändå eleganta, procedur bör genomföras med en dryg decimeters häng på dina byxor samt ögonen halvstängda i en sorts form av tyst demonstration mot vårt alliansstyrda samhälle.
Där har ni min gymnasietid sammanfattad i två alldeles för långa meningar. Och då har jag inte ens berättat om lustresan från busstationen till skolan. Men det tar vi en annan gång.
Ni får tycka att jag är blott en kund i vår kapitalistiska värld. En konsument som bidrar till synonymerna ondska och högerpolitik. Jag hävdar den raka motsatsen. Jag har faktiskt bara har betalat för en av alla And1 Mixtapes - resten har jag tankat ner från otaliga torrentsidor. Ännu en tyst demonstration från min sida.
Nu säger jag som Ingvar Oldsberg en gång sade: Här är mitt liv. Fast ditt då. Även om det nu är mitt.
/Max aka Okund
Tiden är lös
Första maj-tågsaura. Det önskar jag att jag hade. För att nå dit måste jag svida om till min brunaste skjorta och ta ut mina fjantiga örhängen ur nyllet. Första maj är trots allt en fantastiskt viktig händelse för oss på jaglevermedenman.blogg.se. Kampen mot klasser kan ibland kännas evig. Men håll era huvuden högt, kamrater - en dag når vi ända fram. Det enda eviga är just första maj. Tidlöst.
Därför ska vi i dag tala om konsten att vara tidlös. Den är förunnad få ting. Här är en lista på saker som lever för alltid.
1. Hockeyfrillor. Blonda och långa.
2. Mjölvita prasselbrallor. Funkar i alla lägen i livet. När jag tog examen från grundskolan bar jag molnvita prasslare. Alla RnB-fantaster har någon gång under veckan pösiga, vita byxor på sig. Kör.
3. Redovisa falsk statistik i ansiktet på andra människor. Du vinner och det enda din motståndare kan göra är att slänga tillbaks påhittade siffror i ditt tryne. Tar aldrig slut. Alla blir glada.
4. Citera Björn Ranelid. "Från stranden jag till stranden du - i havet vi" eller "om kvinnan säger nej till mannens säd i 60 år så dör mänskligheten ut". Ranelids kaviarorangea nuna påminner mig om solarietrenden. Den lever i dag lika mycket som Darin Zanyars "Money for nothing" tog Sverige med storm under ett tidigt 2000-tal.
Sist men inte minst:
5. Brasse från Fem myror är fler än fyra elefanter. Knarkarnamnens urmoder. Hur ska det någonsin kunna bli förlegat? Brasse är ett klassiskt knarkarnamn som aldrig slår fel. Vad ska din nyfödde, ortodoxkatolska son heta? Brasse så klart. 
BRASSE. Har Brasse Brännström någonsin besökt Brasilien? Där har man tydligen brass i lien.
Jag tar medicin för att hålla mig vaken.
/Max aka Prassel
Diktens vikt
Glöm aldrig detta: Vårt samhälles största fiende stavas marknadsekonomi.
"Näe fan. Det är helt omöjligt att ta sig fram i det här vädret. Det är snöstorm där ute".
Hur ofta har du hört någon säga exakt den meningen? Då menar jag alltså inte att andemeningen skall vara densamma. Nej, vi pratar en identisk kopia av just denna orduppbyggnad.
Du har aldrig hört det. Möjligtvis en gång. Men troligen inte.
Alla (jag) blir vi lika förbannad när vår vardag förpestas av detta överanvända kraftuttryck. Så fort två oskyldiga snöflingor kombineras med en blåst på 0,3 sekundmeter går ett hysterisk rikslarm ut över Svearike. SNÖSTORM, skriker de.
Med detta sagt vill jag inte tatuera in det norrbottniska landskapsvapnet på mitt håriga bröst. I'm just saying.
Ni vill det, jag vill det och en farbror med snuskigt långa tånaglar i Ukraina vill det. Jag staplar nu ett antal ord vars användningsfrekvens bör sjunka mer än sängar som Mia Skäringer sätter sig i.
Gode. Det är det fulaste ordet jag vet. Jag hatar det. Misstänker att det har sitt ursprung någonstans i Piteå. Sluta för fan. Vi norrbottningar är tillräckligt bondiga. Detta ord bekräftar bara alla fördomar som någonsin funnits om folket i norr.
Geni. Alla är vi inte genier. Det är därför det heter "geni". Människor har en alldeles för liberal syn på detta ord nuförtiden. Jag kan bara nämna en handfull tvättäkta genier på rak arm. Zlatan Ibrahimovic, Jens Tiensuu och Will Ferrell. Där har ni en början, sossar.
Slut på exempel.
Men allt är inte bedrövligt. Närå, så kul ska vi inte ha.
Det mest underskattade tinget är dikten. Ty dikten berättar den fängslande historien om samhällskroppens mentala tillstånd. Därför:
Tillsammans har vi levt. Tillsammans har vi frodats. Tillsammans har vi korat vilken pizza som är godast.
Jag kommer ihåg när vi tände 48 tomtebloss och frossade i puder. Vi har upplevt allt vad den här staden erbjuder.
Och du har väl inte glömt den där gången när vi åt tacos?
Nuförtiden är du blott en ensam tavla på min sterilvita vägg.
Förresten, jag såg på Facebook att du skaffat helskägg.
Stiligt. Absolut. Ja, det passar. Min kompis Nisse har en gammal granne vars hund heter Assar.
Förlåt, nu tappade jag tråden. Det händer rätt ofta. Men jag hoppas att du njuter av den där sista applåden.
Vi ses nog aldrig mer. Tänk om två år kunde bli fler.
Men vi lever i en värld full av ondska, bomber och missiler.
Jag kommer att sakna dig för alltid. Min vän, Carlos Wheeler.
Och ja - dikter måste rimma.
/Max aka Dictator
"Näe fan. Det är helt omöjligt att ta sig fram i det här vädret. Det är snöstorm där ute".
Hur ofta har du hört någon säga exakt den meningen? Då menar jag alltså inte att andemeningen skall vara densamma. Nej, vi pratar en identisk kopia av just denna orduppbyggnad.
Du har aldrig hört det. Möjligtvis en gång. Men troligen inte.
Alla (jag) blir vi lika förbannad när vår vardag förpestas av detta överanvända kraftuttryck. Så fort två oskyldiga snöflingor kombineras med en blåst på 0,3 sekundmeter går ett hysterisk rikslarm ut över Svearike. SNÖSTORM, skriker de.
Med detta sagt vill jag inte tatuera in det norrbottniska landskapsvapnet på mitt håriga bröst. I'm just saying.
Ni vill det, jag vill det och en farbror med snuskigt långa tånaglar i Ukraina vill det. Jag staplar nu ett antal ord vars användningsfrekvens bör sjunka mer än sängar som Mia Skäringer sätter sig i.
Gode. Det är det fulaste ordet jag vet. Jag hatar det. Misstänker att det har sitt ursprung någonstans i Piteå. Sluta för fan. Vi norrbottningar är tillräckligt bondiga. Detta ord bekräftar bara alla fördomar som någonsin funnits om folket i norr.
Geni. Alla är vi inte genier. Det är därför det heter "geni". Människor har en alldeles för liberal syn på detta ord nuförtiden. Jag kan bara nämna en handfull tvättäkta genier på rak arm. Zlatan Ibrahimovic, Jens Tiensuu och Will Ferrell. Där har ni en början, sossar.
Slut på exempel.
Men allt är inte bedrövligt. Närå, så kul ska vi inte ha.
Det mest underskattade tinget är dikten. Ty dikten berättar den fängslande historien om samhällskroppens mentala tillstånd. Därför:
Tillsammans har vi levt. Tillsammans har vi frodats. Tillsammans har vi korat vilken pizza som är godast.
Jag kommer ihåg när vi tände 48 tomtebloss och frossade i puder. Vi har upplevt allt vad den här staden erbjuder.
Och du har väl inte glömt den där gången när vi åt tacos?
Nuförtiden är du blott en ensam tavla på min sterilvita vägg.
Förresten, jag såg på Facebook att du skaffat helskägg.
Stiligt. Absolut. Ja, det passar. Min kompis Nisse har en gammal granne vars hund heter Assar.
Förlåt, nu tappade jag tråden. Det händer rätt ofta. Men jag hoppas att du njuter av den där sista applåden.
Vi ses nog aldrig mer. Tänk om två år kunde bli fler.
Men vi lever i en värld full av ondska, bomber och missiler.
Jag kommer att sakna dig för alltid. Min vän, Carlos Wheeler.
Och ja - dikter måste rimma.
/Max aka Dictator
Dyra råd är goda
Min doktor sa att jag behöver en doktor.
En sjuk jävel. Det är vad grabbarna och läkarna kallar mig. Oförutsägbar och skogstokig.
Men en framgångsrik sådan. Det skall adderas. Jag har egentligen precis det varenda frisk människa drömmer om. Även om jag själv är osund på alla sätt och vis. Ja, så är det.
1. En säker inkomst. Studiebidrag som med nöd och näppe täcker hyran.
2. Ett studentrum i möjligheternas stad. En ouppvärmd skrubb i Kalix med andra ord.
3. Tillgång till ungdomens källa. Kanske det mest fantastiska av allt. Den nasala kylan som tar mig hem. Snön. Vintern. Pudret.
Framgång är precis som bumeranger. Om du kastar iväg den så kommer den inte tillbaks.
Vad menar jag med det?
Jo, jag menar egentligen ingenting alls. Och det är precis det som är det vitala i sammanhanget. Lyckan och perfektionismkänslan kommer inte till dig när du jagar den. Jakten på välmående fungerar ungefär lika bra som transparent text-TV. Det går varken att tyda texten eller se programmet som troligen ångar på i gammal god sosseanda. Men det gör inget - vi får alla samma chans att njuta av dockfigurslådan.
En lista var inte nog. Det vet både ni och jag. Fyra nycklar till det perfekta livet lyder som följer:
Jobba hårt. Du kan ta dig till himlen. Men då måste du sikta mot stjärnorna. Ingen får säga åt dig vad du kan och inte kan. För du kan nämligen ingenting. Det sa jag inte. Jag skrev det.
Var ödmjuk. Kaxighet har aldrig gjort någon framgångsrik. Klassiska exempel på det är Rick James, Kobe Bryant och allas vår Zlatan.
Måttlighet. Även om du ska jobba hårt ska du inte slita ihjäl dig. Försök att hitta lite rim och reson i din ansträngsningsmängd. Den gyllene medelvägen är alltid bäst. Kan du välja mellan ett träningspass och en kebabpizza ska du välja tre raka calzones.
Det inre mörkret. Samla ilska och hat inom dig. Le när du egentligen vill misshandla och skratta när du blir spottad i ansiktet. Alla vinner på det. Speciellt dina fiender.
För vidare inspiration. Se klippet här under.
Håkan har avgått, Nestea går inte att hitta i ICA Kvantums kylskåp, isvattnet har försvunnit ur mitt liv och Asian Kitchen har bytt namn till Goodwill.
Säg vad ni vill om Sverige. Men enligt mig är det här landet på väg käpprätt åt helvete.
/Max aka Sammanhang
En sjuk jävel. Det är vad grabbarna och läkarna kallar mig. Oförutsägbar och skogstokig.
Men en framgångsrik sådan. Det skall adderas. Jag har egentligen precis det varenda frisk människa drömmer om. Även om jag själv är osund på alla sätt och vis. Ja, så är det.
1. En säker inkomst. Studiebidrag som med nöd och näppe täcker hyran.
2. Ett studentrum i möjligheternas stad. En ouppvärmd skrubb i Kalix med andra ord.
3. Tillgång till ungdomens källa. Kanske det mest fantastiska av allt. Den nasala kylan som tar mig hem. Snön. Vintern. Pudret.
Framgång är precis som bumeranger. Om du kastar iväg den så kommer den inte tillbaks.
Vad menar jag med det?
Jo, jag menar egentligen ingenting alls. Och det är precis det som är det vitala i sammanhanget. Lyckan och perfektionismkänslan kommer inte till dig när du jagar den. Jakten på välmående fungerar ungefär lika bra som transparent text-TV. Det går varken att tyda texten eller se programmet som troligen ångar på i gammal god sosseanda. Men det gör inget - vi får alla samma chans att njuta av dockfigurslådan.
En lista var inte nog. Det vet både ni och jag. Fyra nycklar till det perfekta livet lyder som följer:
Jobba hårt. Du kan ta dig till himlen. Men då måste du sikta mot stjärnorna. Ingen får säga åt dig vad du kan och inte kan. För du kan nämligen ingenting. Det sa jag inte. Jag skrev det.
Var ödmjuk. Kaxighet har aldrig gjort någon framgångsrik. Klassiska exempel på det är Rick James, Kobe Bryant och allas vår Zlatan.
Måttlighet. Även om du ska jobba hårt ska du inte slita ihjäl dig. Försök att hitta lite rim och reson i din ansträngsningsmängd. Den gyllene medelvägen är alltid bäst. Kan du välja mellan ett träningspass och en kebabpizza ska du välja tre raka calzones.
Det inre mörkret. Samla ilska och hat inom dig. Le när du egentligen vill misshandla och skratta när du blir spottad i ansiktet. Alla vinner på det. Speciellt dina fiender.
För vidare inspiration. Se klippet här under.
Håkan har avgått, Nestea går inte att hitta i ICA Kvantums kylskåp, isvattnet har försvunnit ur mitt liv och Asian Kitchen har bytt namn till Goodwill.
Säg vad ni vill om Sverige. Men enligt mig är det här landet på väg käpprätt åt helvete.
/Max aka Sammanhang
Definitionen av stelt
Vi lever i ett samhälle där idiotin verkställer som diktator. Det är idiotiskt att sakta in överdrivet mycket med bilen innan fartgupp, människor lägger idel dåraktiga statusuppdateringar på Facebook som vittnar om psykisk efterblivenhet och folk fikar alldeles för ofta.
Tillåt mig demonstrera hur en statusuppdatering skall formuleras. Allt enligt boken.
"Begraver mitt nylle i några kilo snö. I afton ska vi knarka oss ner i fördärvet".
Rak, enkel och alla förstår. Avslöjar inte för mycket heller.
Men till det viktiga. Jag har aldrig förstått grejen med att "ta en fika på stan". Detta upphaussade fenomen är blott en destruktiv och äcklig syssla. Jag mår illa bara av tanken. Man kan säga att jag hatar det.
Eller, jag hatar det egentligen inte. Men det låter hårdare och som att jag faktiskt har en åsikt om jag skriver det. Därför hatar jag fikaälskare. Det är ett lucifers påhitt. Framför allt är det en konstig och uppstyltad social situation. Man ska alltså sitta där med en latte i högerhanden och munnen full med bananwienerbröd och försöka lösa världsproblem med en varelse man känner lite ytligt. Samtidigt som det passerar hundratals människor som blänger argt på en. Det håller inte.
Kanske känner jag på detta vis för att jag har social kompetens som en tioåring. Kanske har jag helt enkelt rätt. Fikan på stan är en dagsslända - precis som internet och socialdemokrati. Det kan göra ont att inse. Men jag har just slängt upp all fakta på bordet hårdare än vad Janne Josefssons och Sverker Olofssons fiktiva kärleksbarn hade gjort.
Exakt hur jag definierar fakta. Det kan vi avhandla en annan onsdagsafton. Nu fikar vi.
JOBBIGT. Titta vad stelt och obekvämt det här ser ut. Kvinnorna på bilden trivs inte i sitt fikande.
Jag fikar i city. Jag fikar i orten. Jag fikar i mitt hem och jag fikar i porten. Jag fikar på tuben. Jag fikar på buss. Jag fikar med mamma och jag fikar med min guzz. Jag fikar med Macke. Jag fikar med Tosser. Jag fikar lika bra själv som jag gör i grupp. Jag fikar med Foppa. Jag fikar med Kalle. Jag fikar med Dogge. Jag fikar med grannen. Jag fikar i plugget. Jag fikar på jobbet. Jag fikar vid bordet och jag fikar på golvet. Jag fikar i sängen. Jag fikar i soffan. Shit, fan det låter som om jag fikar ofta. Men jag fikar bara måndag, kanske också tisdag. Onsdag, det händer att det slinker ner en fika. Fikar nog på torsdag. Säkert även fredag. De två sista dagarna med. Inget mera. Jo, kanske mer än en gång om dagen. Flera. En koppar, två koppar, tre koppar. Ner ba. Fyra koppar, sex koppar, fem koppar. Fika.
/Max aka Croissant
Tillåt mig demonstrera hur en statusuppdatering skall formuleras. Allt enligt boken.
"Begraver mitt nylle i några kilo snö. I afton ska vi knarka oss ner i fördärvet".
Rak, enkel och alla förstår. Avslöjar inte för mycket heller.
Men till det viktiga. Jag har aldrig förstått grejen med att "ta en fika på stan". Detta upphaussade fenomen är blott en destruktiv och äcklig syssla. Jag mår illa bara av tanken. Man kan säga att jag hatar det.
Eller, jag hatar det egentligen inte. Men det låter hårdare och som att jag faktiskt har en åsikt om jag skriver det. Därför hatar jag fikaälskare. Det är ett lucifers påhitt. Framför allt är det en konstig och uppstyltad social situation. Man ska alltså sitta där med en latte i högerhanden och munnen full med bananwienerbröd och försöka lösa världsproblem med en varelse man känner lite ytligt. Samtidigt som det passerar hundratals människor som blänger argt på en. Det håller inte.
Kanske känner jag på detta vis för att jag har social kompetens som en tioåring. Kanske har jag helt enkelt rätt. Fikan på stan är en dagsslända - precis som internet och socialdemokrati. Det kan göra ont att inse. Men jag har just slängt upp all fakta på bordet hårdare än vad Janne Josefssons och Sverker Olofssons fiktiva kärleksbarn hade gjort.
Exakt hur jag definierar fakta. Det kan vi avhandla en annan onsdagsafton. Nu fikar vi.
JOBBIGT. Titta vad stelt och obekvämt det här ser ut. Kvinnorna på bilden trivs inte i sitt fikande.
Jag fikar i city. Jag fikar i orten. Jag fikar i mitt hem och jag fikar i porten. Jag fikar på tuben. Jag fikar på buss. Jag fikar med mamma och jag fikar med min guzz. Jag fikar med Macke. Jag fikar med Tosser. Jag fikar lika bra själv som jag gör i grupp. Jag fikar med Foppa. Jag fikar med Kalle. Jag fikar med Dogge. Jag fikar med grannen. Jag fikar i plugget. Jag fikar på jobbet. Jag fikar vid bordet och jag fikar på golvet. Jag fikar i sängen. Jag fikar i soffan. Shit, fan det låter som om jag fikar ofta. Men jag fikar bara måndag, kanske också tisdag. Onsdag, det händer att det slinker ner en fika. Fikar nog på torsdag. Säkert även fredag. De två sista dagarna med. Inget mera. Jo, kanske mer än en gång om dagen. Flera. En koppar, två koppar, tre koppar. Ner ba. Fyra koppar, sex koppar, fem koppar. Fika.
/Max aka Croissant
Bekännelser
Jag vaknade med ett ryck. Där stod en muffinformad, skallig man endast iförd ett kritvitt skynke. Med en avlång och nästan metallisk spruta i vänsterhanden och ett brunt läderskärp i den andra log han förnöjt mot mig.
- Blunda, min son. Blunda bara, sa den vitklädde mannen.
Så inledde jag en novell i högstadiet. Jag är särskilt stolt över inledningen "jag vaknade med ett ryck". Nyskapande och genomtänkt.
I övrigt kan man fundera över vad jag har för hjärnfel. Jag måste ha blivit huvudknullad eller våldtagen på annat vis som gunstig junker. Freud har säkert en vattentät förklaring på det hela. Jag skulle själv lägga mina kort på att något gått snett under den orala fasen.
Och lite så har det känts under hela min uppväxt. En vilsen själ som krampaktig sökt efter något att klamra sig fast vid. En klippa. Men aldrig har något orkat bära mig. En ryggsäck fylld med förtvivlan och synder har ingen förmått att släpa på längre än tio meter. Men jag ska hitta den personen. Det lovar jag. Jens, jag talar med dig.
Som ni förstår blev min novelll fantastiskt hyllad. National recognition heter det. Jag vann skolans stora novellpris och tog Sverige med storm. Alla ville läsa om denne and one-baller som tog sprutor i frontalloben.
Svårt, svart och gripande. Max Wiik målar upp en värld som Sverige länge blundat för.
Så beskrevs den.
Ooh, why does it rain?
Why does it hurt?
Please God explain, 'cause I don't understand.
Love made me fly, now I just cry.
Please tell me why.
Why does it rain? (why does it hurt?)
Please God explain, 'cause I don't understand.
Love made me fly, (ooh, ooh.)
(now I just cry.)
Please tell me why, (ooh, noo.) why does it rain?
/Max aka Now I just cry
- Blunda, min son. Blunda bara, sa den vitklädde mannen.
Så inledde jag en novell i högstadiet. Jag är särskilt stolt över inledningen "jag vaknade med ett ryck". Nyskapande och genomtänkt.
I övrigt kan man fundera över vad jag har för hjärnfel. Jag måste ha blivit huvudknullad eller våldtagen på annat vis som gunstig junker. Freud har säkert en vattentät förklaring på det hela. Jag skulle själv lägga mina kort på att något gått snett under den orala fasen.
Och lite så har det känts under hela min uppväxt. En vilsen själ som krampaktig sökt efter något att klamra sig fast vid. En klippa. Men aldrig har något orkat bära mig. En ryggsäck fylld med förtvivlan och synder har ingen förmått att släpa på längre än tio meter. Men jag ska hitta den personen. Det lovar jag. Jens, jag talar med dig.
Som ni förstår blev min novelll fantastiskt hyllad. National recognition heter det. Jag vann skolans stora novellpris och tog Sverige med storm. Alla ville läsa om denne and one-baller som tog sprutor i frontalloben.
Svårt, svart och gripande. Max Wiik målar upp en värld som Sverige länge blundat för.
Så beskrevs den.
Ooh, why does it rain?
Why does it hurt?
Please God explain, 'cause I don't understand.
Love made me fly, now I just cry.
Please tell me why.
Why does it rain? (why does it hurt?)
Please God explain, 'cause I don't understand.
Love made me fly, (ooh, ooh.)
(now I just cry.)
Please tell me why, (ooh, noo.) why does it rain?
/Max aka Now I just cry
Åh, vilka härliga minnen
Alla människor har en historia. Det är vad jag har hört i alla fall.
Min helg har spenderats i feberns tecken. Bronsfeberns, så klart. Vilket i sin tur har lett till miljontals slötimmar.
För exakt 243 minuter sedan tittade jag på American Idol. I den TV-showen hittar man alla sorters karaktärer. Jag fick se historier om tonårsmammor som ville uppfylla sina livslånga drömmar, en kille som växt upp under inbördeskriget i Liberia, kvinnor som hjulade in till programmets domare och en man som hoppade bock över en dvärgschnauzer. Imponerande. Minst sagt.
Själv är jag inte alls sämre. Faktum är att I've got a story of my own. Ett gäng faktiskt.
Jag har druckit vatten direkt ur kranen i USA, varit vaken i över 24 timmar i sträck, promenerat hem från stan minst tio gånger, rullat mig med bar överkropp i stickigt gräs, smitit in på krogen utan att betala och sett en man hoppa bock över en dvärgschnauzer.
Åh, vilken härliga minnen. Alldeles underbart.
Min helg fick en lika bra start som Håkan Juholt fick avslutning. Jag frågade farsan efter alvedon och fick acetylcystein. Om jag har förstått allt rätt så är det en slemlösande medicin för astmatiker. Sedan såg jag snöflingor falla ner på den bara marken, en äcklig hund gnälla oavbrutet i femtio minuter, jag har ätit torra smörgåsar med grovt bröd och sett en man hoppa bock över en dvärgschnauzer. Den felaktiga medicineringen kan ha haft en viss knarkinverkan på mig. Men det tror jag inte.
Åh, vilka härliga minnen. Alldeles underbart.
Och sett en man som hoppade bock över en dvärgschnauzer. Observera: Detta är ingen dvärgschnauzer.
/Max aka Mr. Story
Min helg har spenderats i feberns tecken. Bronsfeberns, så klart. Vilket i sin tur har lett till miljontals slötimmar.
För exakt 243 minuter sedan tittade jag på American Idol. I den TV-showen hittar man alla sorters karaktärer. Jag fick se historier om tonårsmammor som ville uppfylla sina livslånga drömmar, en kille som växt upp under inbördeskriget i Liberia, kvinnor som hjulade in till programmets domare och en man som hoppade bock över en dvärgschnauzer. Imponerande. Minst sagt.
Själv är jag inte alls sämre. Faktum är att I've got a story of my own. Ett gäng faktiskt.
Jag har druckit vatten direkt ur kranen i USA, varit vaken i över 24 timmar i sträck, promenerat hem från stan minst tio gånger, rullat mig med bar överkropp i stickigt gräs, smitit in på krogen utan att betala och sett en man hoppa bock över en dvärgschnauzer.
Åh, vilken härliga minnen. Alldeles underbart.
Min helg fick en lika bra start som Håkan Juholt fick avslutning. Jag frågade farsan efter alvedon och fick acetylcystein. Om jag har förstått allt rätt så är det en slemlösande medicin för astmatiker. Sedan såg jag snöflingor falla ner på den bara marken, en äcklig hund gnälla oavbrutet i femtio minuter, jag har ätit torra smörgåsar med grovt bröd och sett en man hoppa bock över en dvärgschnauzer. Den felaktiga medicineringen kan ha haft en viss knarkinverkan på mig. Men det tror jag inte.
Åh, vilka härliga minnen. Alldeles underbart.
Och sett en man som hoppade bock över en dvärgschnauzer. Observera: Detta är ingen dvärgschnauzer.
/Max aka Mr. Story
Så vill jag leva
Jag har börjat ifrågasätta något otroligt mycket den senaste tiden.
Så mycket att jag inte minns varför jag egentligen började ifrågasätta det från första början.
Eller jo - det vet jag. Men det såg coolt ut när jag skrev det. "Så mycket att jag inte minns varför".
Det jag kritiserat i mina inre samtal är ett påhitt vid namn livet. Men om jag skulle gå in mer detaljerat i hur jag ser på saken lär ni ifrågasätta mig. Och det kan jag inte ta. Ingen får någonsin göra det.
Vi kan i alla fall hitta en annan vinkel på det skrattretande fenomen som vi kallar för livet. Nämligen vad jag vill uppnå. Och faktum är att jag kan avslöja för er hur mina framtdsplaner lyder. Beskedet i natt:
Jag vill göra så lite som möjligt och uppnå så mycket som möjligt. Om jag kunde ligga i soffan och titta på Scrubs med en hand innanför brallorna varje dag skulle jag aldrig sluta med det. Vi punktar drömdagen.
Jag hade vaknat klockan två.
Beställt hem en kebabpizza, en pommesmeny och två liter cola från den närmaste och snuskigaste pizzerian jag känner till.
Tagit med mitt sängtäcke till soffan och strategiskt placerat maten på ett bord så nära som möjligt. Allt för att slippa ändra på min vågräta positionering.
Tittat på serier hela dagen och när jag plöjt genom pizzan hämtat en chipspåse eller elva.
Betalt mina yngre bröder för att göra alla hushållssysslor åt mig. Det är faktiskt en av de viktigaste punkterna. För det gäller att inte bli störd i detta - då kan hela dagen slås till spillror. Ibland händer det att mellanbrorsan Bruse får smöra mina mackor för några Carl Von Linnés.
Slutligen hade jag nattat kudden vid 05:00-snåret. Allt för att sedan vakna upp senare samma dag och upprepa proceduren en gång till. Man blir aldrig less. True story.
Men riktigt så ser det inte ut. Nej, inte ens i närheten faktiskt. Återgå.
/Max aka Ambitioner
Så mycket att jag inte minns varför jag egentligen började ifrågasätta det från första början.
Eller jo - det vet jag. Men det såg coolt ut när jag skrev det. "Så mycket att jag inte minns varför".
Det jag kritiserat i mina inre samtal är ett påhitt vid namn livet. Men om jag skulle gå in mer detaljerat i hur jag ser på saken lär ni ifrågasätta mig. Och det kan jag inte ta. Ingen får någonsin göra det.
Vi kan i alla fall hitta en annan vinkel på det skrattretande fenomen som vi kallar för livet. Nämligen vad jag vill uppnå. Och faktum är att jag kan avslöja för er hur mina framtdsplaner lyder. Beskedet i natt:
Jag vill göra så lite som möjligt och uppnå så mycket som möjligt. Om jag kunde ligga i soffan och titta på Scrubs med en hand innanför brallorna varje dag skulle jag aldrig sluta med det. Vi punktar drömdagen.
Jag hade vaknat klockan två.
Beställt hem en kebabpizza, en pommesmeny och två liter cola från den närmaste och snuskigaste pizzerian jag känner till.
Tagit med mitt sängtäcke till soffan och strategiskt placerat maten på ett bord så nära som möjligt. Allt för att slippa ändra på min vågräta positionering.
Tittat på serier hela dagen och när jag plöjt genom pizzan hämtat en chipspåse eller elva.
Betalt mina yngre bröder för att göra alla hushållssysslor åt mig. Det är faktiskt en av de viktigaste punkterna. För det gäller att inte bli störd i detta - då kan hela dagen slås till spillror. Ibland händer det att mellanbrorsan Bruse får smöra mina mackor för några Carl Von Linnés.
Slutligen hade jag nattat kudden vid 05:00-snåret. Allt för att sedan vakna upp senare samma dag och upprepa proceduren en gång till. Man blir aldrig less. True story.
Men riktigt så ser det inte ut. Nej, inte ens i närheten faktiskt. Återgå.
/Max aka Ambitioner
Ordattacken
Har ni tänkt på en sak? Nej, det har ni inte.
Har jag tänkt på en sak? Nej, jag har tänkt på två.
En av tingen som knackat på hos mitt hjärnkontor är det nedanstående fenomenet. Ägnade säkert minst fem minuters tanketid åt det.
Varje gång en grupp människor introduceras för ett nytt, häftigt och kanske lite onödigt krångligt ord blir det ett jävla ståhej.
Låt oss säga att det nya ordet är "konsekvensneutralitet". En gång till. Konsekvensneutralitet.
Det är inte ett ord som man svänger sig med dagarna i ända. Om man lyckas krysta fram det en gång i månaden skulle jag säga att det är en bedrift i klass med att äta två kebabpizzor på femton minuter.
Men nu har gruppen människor hört detta ord från någon som respekteras av samtliga i församlingen. Den första dagen låter individerna ordet sjunka in. Precis så. Mjukt och skönt. Men ungefär 24 timmar senare brakar helvetet lös.
Då ska man alltså våldsknulla in "konsekvensneutralitet" i var femte mening det närmaste seklet. Ja, ni förstår själva hur det låter.
"Är det verkligen konsekvensneutralt att bara äta Golden Delicious-äpplen?"
"Ur en konsekvensneutral synvinkel måste jag säga att du ser tjock ut i den där tröjan"
"Rent konsekvensneutralitetsmässigt kan jag inte hålla med dig. Du kan inte bara välja första, andra eller tredje alternativet. Vi måste jämföra alla skaldjursbestick med varandra"
Det finns bara en folkgrupp som beter sig på detta vis. Det är per definition socialdemokrater.
Pysslar jag själv med dumheter av denna art? So be it. Men jag mår bra när jag får peka ut andra människors brister och shortcomings.
Därför avslutar vi med en man som är säker i sig själv och framför allt stolt. Kör i vind, Jerry.
/Max aka Por Favor
Höj era röster
Det är väldigt enkelt att dra stor grupp människor över samma kam. Och det kan bero på en rad olika saker.
Att man finns i samma bekantskapskrets som personer med kriminella tendenser, att man sysslar med sport eller att man klär sig på ett visst sätt.
Oftast är det också fel att skyffla in alla dessa individer i en kompost av förutfattade meningar.
Men självklart finns det ett ståtligt undantag. Om det också bekräfter regeln - det låter vi vara osagt.
Undantaget lyder som följer: Att anklaga personer som klantar till det, på ett eller annat vis, för att vara knarkare. Känslan kan liknas vid fjärilar i magen. Men byt ut de vackra fjärilarna mot bångstyriga, blinda vattenbufflar och din kagge mot den naturliga porten för Estrellachips och vi kan börja snacka party.
Låt oss ponera att du äntrar en matsal. Du ska nu lasta upp den högst mediokra maten på din grådassiga och överanvända plasttallrik. I vanliga fall brukar det finnas tre slevverktyg ämnade för ärendet. Men i dag har en morgontrött mattant endast lyckats skrapa fram två. Det är här du måste se din guldchans. Likt den euforiska känslan av att skjuta med knallpickadoll ska du nu utrbista med din mörkaste stämma:
- HAR MATTANTERNA SKJUTIT HEROIN I HALSPULSÅDERN? DET HÄR ÄR HELT DJÄVLA SINNESSJUKT! VAD FAN I SATAN ÄR DET FRÅGAN OM?
Möt Joel - en helt vanlig kille. Men när hans flickväns kusin ordnar studentmottagning så tappar han konceptet totalt. Troligen på grund av en osund drogsympatisering.
Endast ett exempel av flera miljarder. Men alla som felar i sin vardag har troligen knarkat och det ska ingen gå miste om. Så därför vill jag att ni skriker "HAN HAR JU FÖR FAN BEGRAVIT HELA NÄBBEN I KOKAIN!" till världens alla triviala händelser.
Just sayin'.
/Max aka Bara säger
Att man finns i samma bekantskapskrets som personer med kriminella tendenser, att man sysslar med sport eller att man klär sig på ett visst sätt.
Oftast är det också fel att skyffla in alla dessa individer i en kompost av förutfattade meningar.
Men självklart finns det ett ståtligt undantag. Om det också bekräfter regeln - det låter vi vara osagt.
Undantaget lyder som följer: Att anklaga personer som klantar till det, på ett eller annat vis, för att vara knarkare. Känslan kan liknas vid fjärilar i magen. Men byt ut de vackra fjärilarna mot bångstyriga, blinda vattenbufflar och din kagge mot den naturliga porten för Estrellachips och vi kan börja snacka party.
Låt oss ponera att du äntrar en matsal. Du ska nu lasta upp den högst mediokra maten på din grådassiga och överanvända plasttallrik. I vanliga fall brukar det finnas tre slevverktyg ämnade för ärendet. Men i dag har en morgontrött mattant endast lyckats skrapa fram två. Det är här du måste se din guldchans. Likt den euforiska känslan av att skjuta med knallpickadoll ska du nu utrbista med din mörkaste stämma:
- HAR MATTANTERNA SKJUTIT HEROIN I HALSPULSÅDERN? DET HÄR ÄR HELT DJÄVLA SINNESSJUKT! VAD FAN I SATAN ÄR DET FRÅGAN OM?
Möt Joel - en helt vanlig kille. Men när hans flickväns kusin ordnar studentmottagning så tappar han konceptet totalt. Troligen på grund av en osund drogsympatisering.
Endast ett exempel av flera miljarder. Men alla som felar i sin vardag har troligen knarkat och det ska ingen gå miste om. Så därför vill jag att ni skriker "HAN HAR JU FÖR FAN BEGRAVIT HELA NÄBBEN I KOKAIN!" till världens alla triviala händelser.
Just sayin'.
/Max aka Bara säger
Jordbävningen
Det sägs att det sista som lämnar människan är hoppet. Jag är själv, tro det eller ej, en människa.
Därför tror jag på hoppet. Och jag må vara född i går, men jag var vaken sent i går natt. Tänk på det.
Det här är en blogg av återkommande teman och det som åter kommer har alltså en gång varit. Min fråga till er lyder:
Kan det som en gång varit komma åter med samma perfektion?
Mitt svar: Kanske. Men oftast inte.
Ja, jag talar så klart om min ansiktsmatta. Ja, jag hoppas fortfarande på en ökad kroppsbehåring.
Jag har haft strån på min haka. Flera stycken. Visserligen inte särskilt många - men ändå. Dessa hårstrån har onekligen funnits där, andats samma luft som du och jag samt upplevt världen. Jag vet inte om mina strån kan växa ut och bli lika vackra igen. Det är det jag drömmer om. Helst vackrare, förstås.
Men jag hoppas inte bara på skäggväxt. Jag hoppas även på humor, obekväma situationer och viktnedgång.
- Humor. Känns otroligt tufft i tider av en så enorm idioti att den skulle ge högre utslag på richterskalan än Valdiviajordbävning 1960. Jag lider när människor skrattar åt dålig humor. Jag lider när andra personer gör pinsamma försök till att vara roliga. Jag lider till och med när jag själv försöker vara rolig. Och då brukar jag straffa mig själv med en klassisk omgång "tio tusen nålar".
Men trots detta tror jag på humorn. Jag tror, hoppas och vill att gemene man ska kunna titta på Gina Dirawis (Ana Gina) videoblogg utan att skratta. Hon är så fruktansvärt usel att det börjar forsa blod ur mina öron varenda gång hon öppnar baguetteinkastet. Vilket kan tyckas vara en viss talang i sig. Men det är det inte - hon suger. Denna kvinna sitter med i socialnämndens råd och utskott för intelligensbefriade.
Titta helst inte på klippet här under. Det är så infernaliskt värdelöst att jag inte vet vad jag heter.
Men om ni väljer att utsätta er för denna mentala smärta trots allt, droppa då en arg line i kommentarsfältet och hjälp mig i kampen mot idioti.
Jag hade egentligen tänkt fortsätta den här listan. Men blotta tanken på denna ärkesopa äcklar mig. Jag är så förbannad att jag helt enkelt inte klarar av att avsluta mitt verk.
You can put the blame on Ana Gina, som Akon sade.
Nej, nu måste jag samla mig. Men tro mig - jag återkommer i ämnet. Då med en ny och fräsch komedilektion och en minst lika pessimistisk syn på livet som vanligt.
/Max aka Management by Anger
Därför tror jag på hoppet. Och jag må vara född i går, men jag var vaken sent i går natt. Tänk på det.
Det här är en blogg av återkommande teman och det som åter kommer har alltså en gång varit. Min fråga till er lyder:
Kan det som en gång varit komma åter med samma perfektion?
Mitt svar: Kanske. Men oftast inte.
Ja, jag talar så klart om min ansiktsmatta. Ja, jag hoppas fortfarande på en ökad kroppsbehåring.
Jag har haft strån på min haka. Flera stycken. Visserligen inte särskilt många - men ändå. Dessa hårstrån har onekligen funnits där, andats samma luft som du och jag samt upplevt världen. Jag vet inte om mina strån kan växa ut och bli lika vackra igen. Det är det jag drömmer om. Helst vackrare, förstås.
Men jag hoppas inte bara på skäggväxt. Jag hoppas även på humor, obekväma situationer och viktnedgång.
- Humor. Känns otroligt tufft i tider av en så enorm idioti att den skulle ge högre utslag på richterskalan än Valdiviajordbävning 1960. Jag lider när människor skrattar åt dålig humor. Jag lider när andra personer gör pinsamma försök till att vara roliga. Jag lider till och med när jag själv försöker vara rolig. Och då brukar jag straffa mig själv med en klassisk omgång "tio tusen nålar".
Men trots detta tror jag på humorn. Jag tror, hoppas och vill att gemene man ska kunna titta på Gina Dirawis (Ana Gina) videoblogg utan att skratta. Hon är så fruktansvärt usel att det börjar forsa blod ur mina öron varenda gång hon öppnar baguetteinkastet. Vilket kan tyckas vara en viss talang i sig. Men det är det inte - hon suger. Denna kvinna sitter med i socialnämndens råd och utskott för intelligensbefriade.
Titta helst inte på klippet här under. Det är så infernaliskt värdelöst att jag inte vet vad jag heter.
Men om ni väljer att utsätta er för denna mentala smärta trots allt, droppa då en arg line i kommentarsfältet och hjälp mig i kampen mot idioti.
Jag hade egentligen tänkt fortsätta den här listan. Men blotta tanken på denna ärkesopa äcklar mig. Jag är så förbannad att jag helt enkelt inte klarar av att avsluta mitt verk.
You can put the blame on Ana Gina, som Akon sade.
Nej, nu måste jag samla mig. Men tro mig - jag återkommer i ämnet. Då med en ny och fräsch komedilektion och en minst lika pessimistisk syn på livet som vanligt.
/Max aka Management by Anger
Lockelser
Vi är två män som inte bor i samma hem. Det innebär massor av saker. Bland annat att vi aldrig får slut på geniala liknelser och metaforer. True story.
Tillåt mig:
Vår blogg är som Allstar - vi erbjuder er junkfood deluxe.
Förklaring för alla er som inte förstår (och ja, ni är dundermånga):
I kreti och pletis bloggar kan man läsa om vad som hänt under dagen. Vilka kläder människan i fråga har köpt/burit under dagen och så vidare. I vår majestätiska världsskildring finns precis samma sak. Fast tvärtom.
Jag och min forne rumskamrat våldtar bloggosfären, låter den föda en oäkting och ställer oss sedan med träskor ovanpå vår förstfödde son. Allt för att kunna vrida av kakburkslocket.
Därför blir den naturliga övergången att belysa några av mina favoritordspråk.
1. Den som gapar efter mycket mister ofta hela locket.
2. Jag begär ingenting. Men jag vill ha ett lock.
3. Hellre sårad av sanningen än sårad av ett lock.
4. Höga klackar uppfanns av en kvinna som blev kysst på locket.
Ja, ni märker nog en trend i ordspråken. Samtliga ord av visdom är kursiverade och inspirerade av det sena 90-talet.
Jag tänkte hyra filmen "Stekta Gröna Lock".
Eller den när en kille blir tjock. Om jag inte minns helt fel så heter han Morgan Spurlock.
"Baklocket" eller ''Stjärnornas Lock". Båda två är klock.
Ville se "Ett päron till lock", men blev stoppad av ett åderbråck.
Inspirationslocket nedan. Nästa månad kommer jag att attackeras av modiga 16 lock. Det är lockrekord.
/Max aka Lock
Tungrullare
Den här bloggen är lite som Peter Forsberg. Många comebacker alltså.
Men alla återkomster är inte lika succéartade som vår. Klart det finns exempel på andra som lyckats.
Fast den listan är alldeles för lång för mig. Jag kommer att kompensera lite senare i inlägget med en annan lista. Som absolut inte har någonting med något att göra. Definitivt inte comebacker.
Hur som haver. För hundra dagar sedan lovade jag Niklas att skriva ett nytt inlägg inom 24 timmar.
Så här 240 timmar senare har jag inte skrivit det inlägget ännu. Men det är inte särskilt konstigt.
Vi lever nämligen i en upp och ner-vänd värld. EcoÖrebro vinner basketmatcher, 49-åringar prisas för andras insatser och LeBrons hårfäste börjar snart i nacken.
Nej, förresten. Jag tar tillbaks det sista. Det är inte alls något konstigt med det. Håravfall är faktiskt en ytterst naturlig, om än ovanlig, reaktion efter graviditeter.
Därför ska jag nu behandla en pärm av vital importance. Nämligen ord som rullar skönt på tungan. Låt oss knarka igång som det så högtidligt heter.
1. Sosse. Ett av mina absoluta favoritord. Det smälter OLW-stjärnor på halsens röda rullmatta. Man ska väsa och läspa på samma gång när man använder ordet. För största möjliga njutning bör även O:et ersättas av ett Å-ljud vid uttal.
2. Knarka. Det låter så brutalt. "Nej, fy farao. Nu ska jag kila hem till mig och knarka lite", säger gammelmoster Berit samtidigt som hon klappar igång sina blodådror med ett rivjärn. Tänk er det. Knarka.
3. Patetik. Skulle kunna vara konsten att vara patetisk. Men jag tror bestämt att det betyder något 180 grader söderut. Får mig osökt att tänka på nöjda människor. Man ska aldrig vara nöjd. Så sent som i dag bevittnade jag en alldeles för nöjd person. Nöjd över något som egentligen stinker värre än mina fotledsskydd i träningsväskan. Att kunna vara nöjd är en nedsmutsande och äcklig egenskap. Patetik var ordet.
4. Alla ord som man kan lägga till -is efter. Kan handla om "favvis", "gosis" eller "meningsbyggnadskatastrofis". Finns så mycket att välja på. Och varenda ord som får nöjet att masseras av denna ending blir vackrare än Marcus Klassons käklinje i morgonljuset. Funkar alltså lite som smink för tjejer - eller skägg och öl för män.
Nog om detta. Jag har faktiskt en natt att tillbringa i poesins tecken också.
En vägg.
En vit.
Två, tre.
Jag ser.
Och tror.
Men aldrig blir du min.
Sommardikten. Där har ni den.
Tolkningen är fri. Men utan att avslöja för mycket kan jag meddela att den handlar om metadon och bruna läderslipsar.
Dikten bör läsas av en dansk man till följande video. Allt för att poesin ska komma till sin fulla rätt.
/Max aka Maxis
Men alla återkomster är inte lika succéartade som vår. Klart det finns exempel på andra som lyckats.
Fast den listan är alldeles för lång för mig. Jag kommer att kompensera lite senare i inlägget med en annan lista. Som absolut inte har någonting med något att göra. Definitivt inte comebacker.
Hur som haver. För hundra dagar sedan lovade jag Niklas att skriva ett nytt inlägg inom 24 timmar.
Så här 240 timmar senare har jag inte skrivit det inlägget ännu. Men det är inte särskilt konstigt.
Vi lever nämligen i en upp och ner-vänd värld. EcoÖrebro vinner basketmatcher, 49-åringar prisas för andras insatser och LeBrons hårfäste börjar snart i nacken.
Nej, förresten. Jag tar tillbaks det sista. Det är inte alls något konstigt med det. Håravfall är faktiskt en ytterst naturlig, om än ovanlig, reaktion efter graviditeter.
Därför ska jag nu behandla en pärm av vital importance. Nämligen ord som rullar skönt på tungan. Låt oss knarka igång som det så högtidligt heter.
1. Sosse. Ett av mina absoluta favoritord. Det smälter OLW-stjärnor på halsens röda rullmatta. Man ska väsa och läspa på samma gång när man använder ordet. För största möjliga njutning bör även O:et ersättas av ett Å-ljud vid uttal.
2. Knarka. Det låter så brutalt. "Nej, fy farao. Nu ska jag kila hem till mig och knarka lite", säger gammelmoster Berit samtidigt som hon klappar igång sina blodådror med ett rivjärn. Tänk er det. Knarka.
3. Patetik. Skulle kunna vara konsten att vara patetisk. Men jag tror bestämt att det betyder något 180 grader söderut. Får mig osökt att tänka på nöjda människor. Man ska aldrig vara nöjd. Så sent som i dag bevittnade jag en alldeles för nöjd person. Nöjd över något som egentligen stinker värre än mina fotledsskydd i träningsväskan. Att kunna vara nöjd är en nedsmutsande och äcklig egenskap. Patetik var ordet.
4. Alla ord som man kan lägga till -is efter. Kan handla om "favvis", "gosis" eller "meningsbyggnadskatastrofis". Finns så mycket att välja på. Och varenda ord som får nöjet att masseras av denna ending blir vackrare än Marcus Klassons käklinje i morgonljuset. Funkar alltså lite som smink för tjejer - eller skägg och öl för män.
Nog om detta. Jag har faktiskt en natt att tillbringa i poesins tecken också.
En vägg.
En vit.
Två, tre.
Jag ser.
Och tror.
Men aldrig blir du min.
Sommardikten. Där har ni den.
Tolkningen är fri. Men utan att avslöja för mycket kan jag meddela att den handlar om metadon och bruna läderslipsar.
Dikten bör läsas av en dansk man till följande video. Allt för att poesin ska komma till sin fulla rätt.
/Max aka Maxis
Årets sämsta år
Trots bloggstrejken slår jaglevermedenman.blogg.se nya rekord varje dag.
Tro det eller ej. Men det finns en publik där ute som ständigt hungrar efter det senaste från Norrbottens okrönta knarkkungar.
Därför känns det inte mer än rätt att dunka iväg en fråga/svar-attack till mig själv. Denna blogg jobbar efter en välutformad utbud och efterfrågan-modell. Detta är vad läsarna vill ha.
Vad är nytt?
Jo, året så klart. 2012 är här och det kommer med allra största säkerhet att bli ett av de sämsta jordsnurren på länge.
Varför?
Tillåt mig att punkta upp varför 2012 lär bli ett uselhetens kokande inferno. Vi kör:
1. Faktura. I början av december lekte mitt liv. Jag visste att julafton var nära. Jag visste att ett jullov stundade runt hörnet. Och jag visste att jag skulle spendera onödigt mycket pengar i sann Lyxfällandeltagarmanér. Precis så blev det också.
Men nu, en och en halv månad senare, känns det inte alls lika kul längre.
Den där "beställ nu - betala i februari-överenskommelsen" kändes som Guds påfund i december. I dagsläget känns det också som Guds påfund (let's be real - det är genialiskt). Men jag gruvar mig över att punga ut slantarna för de åtta plaggen jag beställde. Och jag kan med säkerhet säga att jag kommer göra exakt samma sak om några månader.
2. Jordens undergång. Precis. You heard it here first(?). Tellus medlemsskap i klubb universum kommer att upphöra detta år. Precis som alla mina drömmar om ett ståtligt helskägg gjorde för några dagar sedan.
3. Inget helskägg. Som jag nämnde i raderna ovanför har jag konstaterat ett faktum som många kommer blunda för. Jag kan inte odla ett ordentligt helskägg. Den stora massan påstår nog att jag redan har helskägg. But I beg to differ. Ett helskägg är inte bara något som pryder ett ansikte. Nej, det är en livsstil och framför allt en helkroppsprydnad. Från topp till tå ska din lekamen dekoreras av en hårväxt som skulle kunna vara från ett annat solsystem. Titta på Chewbacca. Där har svenska män en hel del att lära.
Nils Gjörup är en annan förebild när det kommer till kroppsbehåring. Men han är dansk.
Vad blir då det absolut sämsta med 2012?
Enkelt. Mia Skäringer. Och nej mamma, jag tänker inte be om ursäkt för den åsikten.
/Max aka The Provider
Tro det eller ej. Men det finns en publik där ute som ständigt hungrar efter det senaste från Norrbottens okrönta knarkkungar.
Därför känns det inte mer än rätt att dunka iväg en fråga/svar-attack till mig själv. Denna blogg jobbar efter en välutformad utbud och efterfrågan-modell. Detta är vad läsarna vill ha.
Vad är nytt?
Jo, året så klart. 2012 är här och det kommer med allra största säkerhet att bli ett av de sämsta jordsnurren på länge.
Varför?
Tillåt mig att punkta upp varför 2012 lär bli ett uselhetens kokande inferno. Vi kör:
1. Faktura. I början av december lekte mitt liv. Jag visste att julafton var nära. Jag visste att ett jullov stundade runt hörnet. Och jag visste att jag skulle spendera onödigt mycket pengar i sann Lyxfällandeltagarmanér. Precis så blev det också.
Men nu, en och en halv månad senare, känns det inte alls lika kul längre.
Den där "beställ nu - betala i februari-överenskommelsen" kändes som Guds påfund i december. I dagsläget känns det också som Guds påfund (let's be real - det är genialiskt). Men jag gruvar mig över att punga ut slantarna för de åtta plaggen jag beställde. Och jag kan med säkerhet säga att jag kommer göra exakt samma sak om några månader.
2. Jordens undergång. Precis. You heard it here first(?). Tellus medlemsskap i klubb universum kommer att upphöra detta år. Precis som alla mina drömmar om ett ståtligt helskägg gjorde för några dagar sedan.
3. Inget helskägg. Som jag nämnde i raderna ovanför har jag konstaterat ett faktum som många kommer blunda för. Jag kan inte odla ett ordentligt helskägg. Den stora massan påstår nog att jag redan har helskägg. But I beg to differ. Ett helskägg är inte bara något som pryder ett ansikte. Nej, det är en livsstil och framför allt en helkroppsprydnad. Från topp till tå ska din lekamen dekoreras av en hårväxt som skulle kunna vara från ett annat solsystem. Titta på Chewbacca. Där har svenska män en hel del att lära.
Nils Gjörup är en annan förebild när det kommer till kroppsbehåring. Men han är dansk.
Vad blir då det absolut sämsta med 2012?
Enkelt. Mia Skäringer. Och nej mamma, jag tänker inte be om ursäkt för den åsikten.
/Max aka The Provider
Yeah, that's a neck beard
Folk kallar mig för fullärd.
Visst, det kan jag väl gå med på. Men jag kan också tycka att det är något av en underdrift.
Låt oss göra denna text till ett motsägelsernas inlägg. Det lyckas vi med på bästa sätt genom att lista det tyngsta och viktigaste som jag lärt mig sedan mitt livs husvagn stannat för pisspaus i staden där älven möter havet.
Ett, två, tre, Steelers:
* Hårdbrödmackorna verkar smaka ungefär likadant i Kalix som i Luleå. Jag var en aning osäker om denna punkt skulle lyckas kvala in på listan. Det slutade med att jag blundade, pekade och vann. Och nu sitter jag här med byxorna vid knäskålarna och lysknappen säkert två meter bort. Slutsats:
Jag sover nog med taklampan tänd i natt.
* Det är bra att ha tillgång till internet på rummet. Då kan man surfa in på olika internetsidor med hjälp av sin dator, plugga, hålla sig uppdaterad och så vidare. Just nu måste jag sitta på en alldeles för låg stol vid min diskho i hallen och smyga på ett nätverk som inte ens är mitt. Det är varken ergonomiskt eller praktiskt. Men jag vill ändå poängtera att det äger.
* Chips odlas med fördel under sängar. Det är tydligen det bäst anpassade klimatet i världen. För allt.
Andra saker som växer bra i närheten av din sängkammare är hundar, pengar, biceps, hår och julmust.
* Kjerstin Dellert är bland det bästa som Sverige fått fram de senaste 100 åren. Hennes tolkning av Musette i Bohème på Stockholmsoperan 1952 är en tidslös tidslös klassiker. En sådan röstkontroll och karisma kommer jag nog aldrig att få uppleva igen.
Så tappa inte hakorna om jag kommer ut från Allstars herrtoalett med ett leende från öra till öra och en hals som kliar som aldrig förr. Just det.
Samma gamla lort - annan ort.
Nu ska jag vänta tills glödlampan tar slut så att det blir lättare att sova. Jag kan bara hoppas att det inte är en lågenergilampa.
/Max aka Huselius
Visst, det kan jag väl gå med på. Men jag kan också tycka att det är något av en underdrift.
Låt oss göra denna text till ett motsägelsernas inlägg. Det lyckas vi med på bästa sätt genom att lista det tyngsta och viktigaste som jag lärt mig sedan mitt livs husvagn stannat för pisspaus i staden där älven möter havet.
Ett, två, tre, Steelers:
* Hårdbrödmackorna verkar smaka ungefär likadant i Kalix som i Luleå. Jag var en aning osäker om denna punkt skulle lyckas kvala in på listan. Det slutade med att jag blundade, pekade och vann. Och nu sitter jag här med byxorna vid knäskålarna och lysknappen säkert två meter bort. Slutsats:
Jag sover nog med taklampan tänd i natt.
* Det är bra att ha tillgång till internet på rummet. Då kan man surfa in på olika internetsidor med hjälp av sin dator, plugga, hålla sig uppdaterad och så vidare. Just nu måste jag sitta på en alldeles för låg stol vid min diskho i hallen och smyga på ett nätverk som inte ens är mitt. Det är varken ergonomiskt eller praktiskt. Men jag vill ändå poängtera att det äger.
* Chips odlas med fördel under sängar. Det är tydligen det bäst anpassade klimatet i världen. För allt.
Andra saker som växer bra i närheten av din sängkammare är hundar, pengar, biceps, hår och julmust.
* Kjerstin Dellert är bland det bästa som Sverige fått fram de senaste 100 åren. Hennes tolkning av Musette i Bohème på Stockholmsoperan 1952 är en tidslös tidslös klassiker. En sådan röstkontroll och karisma kommer jag nog aldrig att få uppleva igen.
Så tappa inte hakorna om jag kommer ut från Allstars herrtoalett med ett leende från öra till öra och en hals som kliar som aldrig förr. Just det.
Samma gamla lort - annan ort.
Nu ska jag vänta tills glödlampan tar slut så att det blir lättare att sova. Jag kan bara hoppas att det inte är en lågenergilampa.
/Max aka Huselius
Back like bad crack
Lights, camera, action.
Med en sällan skådad swagger äntrade jag mitt nya klassrum för första gången någonsin. Till tonerna från "Say You Say Me" samt iklädd en tanktop, ett par trasiga jeans, ett hängande radband och en New Era-keps visade jag att frälsaren hade anlänt.
Jag preciserar mig.
Mina händer pekade åt var sitt håll i luften, min käke arbetade rytmiskt med att låtsastugga tuggummi och mitt gångsteg var som hämtat ur Training Day. Jag sneglade med ett upphöjt ögonbryn ut över människorna som jag skulle spendera de kommande två åren tillsammans med.
Låt oss byta till tredjepersonsperspektivet för att göra det hela lite mer effektfullt. Vi fortsätter:
Max fäste blicken i en av sina nya klasskamrater. Hon såg rädd ut. Han greppade sedan tag om en kulspetspenna och slängde den rakt mellan ögonen på den förtvivlat vilsna flickan. Sekunderna senare utbrast Max med sin släpiga stämma:
- I'd rather die like a man than live like a coward.
En stor explosion följdes av en förståelsens tystnad. Äntligen var han här.
Sedan kunde flickan inte hålla borta tårarna längre - Max brynja pryddes av ett majestätiskt brösthår som mentalt skickade tillbaks henne till sin barndom. Game over.
I och med denna entré sände jag ett enkelt yet tydligt budskap:
Kungen är här nu. Han har kommit för att stanna och hans palats stavas Kalix Folkhögskola.
Därmed slutar mitt första inlägg för bloggsäsongen 2011/2012. Japp, vi är tillbaks - precis som dåligt knark.
Tankar på det?
Brödet är för fåglarna.
/Max aka Huselius
Med en sällan skådad swagger äntrade jag mitt nya klassrum för första gången någonsin. Till tonerna från "Say You Say Me" samt iklädd en tanktop, ett par trasiga jeans, ett hängande radband och en New Era-keps visade jag att frälsaren hade anlänt.
Jag preciserar mig.
Mina händer pekade åt var sitt håll i luften, min käke arbetade rytmiskt med att låtsastugga tuggummi och mitt gångsteg var som hämtat ur Training Day. Jag sneglade med ett upphöjt ögonbryn ut över människorna som jag skulle spendera de kommande två åren tillsammans med.
Låt oss byta till tredjepersonsperspektivet för att göra det hela lite mer effektfullt. Vi fortsätter:
Max fäste blicken i en av sina nya klasskamrater. Hon såg rädd ut. Han greppade sedan tag om en kulspetspenna och slängde den rakt mellan ögonen på den förtvivlat vilsna flickan. Sekunderna senare utbrast Max med sin släpiga stämma:
- I'd rather die like a man than live like a coward.
En stor explosion följdes av en förståelsens tystnad. Äntligen var han här.
Sedan kunde flickan inte hålla borta tårarna längre - Max brynja pryddes av ett majestätiskt brösthår som mentalt skickade tillbaks henne till sin barndom. Game over.
I och med denna entré sände jag ett enkelt yet tydligt budskap:
Kungen är här nu. Han har kommit för att stanna och hans palats stavas Kalix Folkhögskola.
Därmed slutar mitt första inlägg för bloggsäsongen 2011/2012. Japp, vi är tillbaks - precis som dåligt knark.
Tankar på det?
Brödet är för fåglarna.
/Max aka Huselius
Två män i olika hem
Ett härligt och humorfyllt halvår har nu kommit till sitt slut. Vi lämnar bloggvärlden för denna gång. Det kan hända att vi återvänder på något vis i framtiden, men inget är hugget i sten.
De numera forna ägarna av en strandlägenhet låter Zacke knyta ihop säcken med "Anna På Galej".
Bye bye, ha det bra. Vi ses på stadens torg.
/Max och Niklas
De numera forna ägarna av en strandlägenhet låter Zacke knyta ihop säcken med "Anna På Galej".
Bye bye, ha det bra. Vi ses på stadens torg.
/Max och Niklas
Kan jag få ett skrivet kvitto på det?
Har ni någon gång tänkt på hur en pytteliten handling kan berätta allt om en människa?
Det kan vara någonting du valt att tatuera in på din kropp, hur du klär dig, hur du formulerar dig. Där har ni tre, men denna lista går vidare. Många är snabba med att döma folk omkring sig, vi bygger upp förväntningar och tror stenhårt på tankarna som skapats i våra huvuden. Själv skulle jag säkert kunna komma med i ett flertal rekordböcker för blixtsnabba domar av fellow human beings. Och det känns helt fantastiskt.
På tal om fördomar. Jag har under några få dagar funderat kring en, i mitt liv, väldigt aktuell fråga. Varför vill en person som köper en glass för 15 kronor ha ett kvitto på sitt expensiva köp? Ska människan kräva en ny glass om den är för varm eller en pinne saknas? Tror figuren i fråga att expediten lurat köparen på två-tre kronor kanske? Eller är kunden en snål jubelidiot som äcklar ner samhället genom sin existens?
Det sistnämnda låter rimligt. För mig är det helt obegripligt varför någon någonsin skulle vilja ha ett kvitto efter en sådan affär. Det enda ett sådant kvittokrav gör är att sända ut motbjudande signaler. Det säger till kassören att du är totalt hjärndöd, snål och har grava förtroendeproblem. Nog om det.
Vill också tillägga att kolsyrat vatten är äckligt. Kolsyra passar bara till 14 bitar socker i flytande form, inte till vatten - inte ens om det är smaksatt. Jag vet att många där ute tycker om denna tråkiga dryck, jag lider med er. Ni vet inte hur fel ni har. Ställ er själva frågan: "Är det här verkligen vad jag vill få ut av livet?" nästan gång ni sippar på en Loka.
Nä, nu ska jag åka till Statoil och köpa en glass. Sen ska jag be expediten att arkivera kvittot.
Jag lever inte med en man längre, nu lever jag med fem.
/Max aka Huselius
Det kan vara någonting du valt att tatuera in på din kropp, hur du klär dig, hur du formulerar dig. Där har ni tre, men denna lista går vidare. Många är snabba med att döma folk omkring sig, vi bygger upp förväntningar och tror stenhårt på tankarna som skapats i våra huvuden. Själv skulle jag säkert kunna komma med i ett flertal rekordböcker för blixtsnabba domar av fellow human beings. Och det känns helt fantastiskt.
På tal om fördomar. Jag har under några få dagar funderat kring en, i mitt liv, väldigt aktuell fråga. Varför vill en person som köper en glass för 15 kronor ha ett kvitto på sitt expensiva köp? Ska människan kräva en ny glass om den är för varm eller en pinne saknas? Tror figuren i fråga att expediten lurat köparen på två-tre kronor kanske? Eller är kunden en snål jubelidiot som äcklar ner samhället genom sin existens?
Det sistnämnda låter rimligt. För mig är det helt obegripligt varför någon någonsin skulle vilja ha ett kvitto efter en sådan affär. Det enda ett sådant kvittokrav gör är att sända ut motbjudande signaler. Det säger till kassören att du är totalt hjärndöd, snål och har grava förtroendeproblem. Nog om det.
Vill också tillägga att kolsyrat vatten är äckligt. Kolsyra passar bara till 14 bitar socker i flytande form, inte till vatten - inte ens om det är smaksatt. Jag vet att många där ute tycker om denna tråkiga dryck, jag lider med er. Ni vet inte hur fel ni har. Ställ er själva frågan: "Är det här verkligen vad jag vill få ut av livet?" nästan gång ni sippar på en Loka.
Nä, nu ska jag åka till Statoil och köpa en glass. Sen ska jag be expediten att arkivera kvittot.
Jag lever inte med en man längre, nu lever jag med fem.
/Max aka Huselius
Borta med vinden
Det är ett förbannat ältande när det kommer till mängden av regn som öser ner över Norrbotten just nu. Jag vill inte vara sämre än någon annan, därför ska jag tjata om det usla vädret as much as anyone.
Det var verkligen ingen överraskning när regnmillimeterna förvandlas till meter och syndafloden tog över vår stad. För Luleå har syndat. Jag visste att L-Town var doomed när Carlos Wheeler inte skrev på för en tredje säsong med Plannja Basket. Efter hans flytt har inte Sveriges baskethuvudstad vunnit ett enda SM-guld - och nu kommer regnet. Tro mig, det här är bara en början.
Vad hände egentligen med dagsländan iste? För bara något år sedan proppades butiker knökfulla runt om i vårt avlånga land med Nestea och Lipton Ice Tea. Nu låtsas Ica Kvantum som om denna genialiska produkt aldrig funnits. Jag tror att den svenska staten har något i görningen. Denna uppfriskande nektar är helt enkelt för bra för att bara spårlöst försvinna. Det måste undersökas, fast jag tänker naturligtvis själv inte lägga ner någon tid på det. För mig finns inte tid.
Det var antingen denna banger av Chamillionaire eller Make It Rain med Lil' Wayne i spetsen som skulle få kröna detta inlägg. Det blev det tidigare alternativet, ett val som fick mig att fundera över följande - hur många av er läsare sysslar med batik?
Svara på den ovan, men sommarens absolut största fråga lyder: när kommer vår gode vän Joachim Noah att rädda oss från regnet?
/Max aka Huselius
