Badhuset

Det finns något som jag inte har vågat tala öppet om tidigare. Hittills har jag bara sagt det bakom stängda dörrar, i mindre församlingar, bland nära och kära helt enkelt. Jag har vetat det under en längre tid, en väldigt lång tid. Men aldrig riktigt klarat av att samla mod och prata högt om det. Jag inser nu att det enda som denna tystnad inneburit är en enorm oärlighet gentemot mig själv och mina vänner. Här kommer det i alla fall:

Jag hatar norrbottniska TV- och radioreklamer. Det smärtar i både öron och ögon varenda gång jag ser en tjock farbror sjunga om Piteortens Chark i rutan. Minuterna efter en sådan händelse brukar Niklas finna mig i fosterställning i duschen med ett sylvasst rakblad i ena handen och ett rostigt rivjärn i den andra.
Okej, gamla tanter och farbröder kanske tycker att det är supermysigt med en öronbedövande jingel som sjungs med alldeles för bred dialekt. Men vill verkligen Naturbruksgymnasiet i Kalix nå ut till den målgruppen med sin usla sång? Det är svårt att säga. Men det verkar nästan som att pensionärer är den publiken som många norrbottniska företag vill attrahera. Nordiska Bil är ett annat företag som fullkomligt dominerar mellan olika TV-program.

Vad har jag att säga till människorna bakom dessa minst sagt genialiska reklamer?
Jag beundrar er uselhet. Ni har misslyckats med det så många andra har lyckats med - att göra bra reklamer. Ni ska veta att det är helt okej att inte vara världssämst, glöm aldrig det!
Men jag ägnar ju onekligen ett helt inlägg åt det här, så jag antar att dessa reklammakare har gjort någonting rätt. För jag kan uppenbarligen inte släppa deras verk. Men om det var deras avsikt att beröra människor på detta vis, det låter vi vara osagt.

 

Ovan ser ni den raka motsatsen till Nordiska Bil-reklamer. Det här är kvalitet.


Män svimmar aldrig. Vi tar bara omedvetna tupplurer. Kom ihåg det.

/Max aka Huselius

Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över mat. Så gott och underhållande. Några burkar Coca-Cola med en kebabpizza från Teos Kvarterskrog till exempel - där snackar vi en smakupplevelse utöver det vanliga. En sådan explosion av salt, sött, beskt och surt får mina smaklökar att dansa "små grodorna" runt den midsommarstång som många kallar för tunga. Försök att picture that. Vilket kan vara ganska svårt för någon som inte vet hur en smaklök ser ut. Det gör inte jag heller, därför är det bara att låta fantasin flöda. Och fantasi, det är absolut ingen bristvara här i Strandhuset. Men jag ska inte dyka djupare i det ämnet, det skulle bara ge er en väldigt bisarr bild av mig.

Ordet "bisarr" leder mig dock osökt in på den typ av humor som jag är förtjust i. Nämligen brittisk, sjuk sådan.
Nej, skamt åsido, jag gillar verkligen inte all typ av komik. Men när jag väl fastnat för något kan jag inte sluta titta på det. Jag kan då heller inte sluta att utsätta min omgivning för det genom att återberätta och citera sketcher konstant. Och jag planerar inte att sluta med inom de närmsta fem åren, därför kan jag redan nu förvarna människorna i min omgivning om detta: buckle up, it's gonna be a bumpy ride.
Med andra ord - personer som känner mig väl har nog en ganska bra aning om vad som gets my juices flowin'.
Detta påtvingande gäller även för Lil' Wayne-rhymes. Men det brukar bara alla njuta av att höra, särskilt David.
 


NU är tiden inne. Timingen är perfekt. Jag tror att ni, våra kära läsare, är redo för Kreml High.
Sketchen ovan kommer troligen inte att få er att skratta. Men titta på den några gånger, låt den jäsa ett par dagar och sen ska ni nog se att den blir kalaskul.


Jag tror för övrigt att smaklökar ser precis ut som de gula du finner i grönsaksdisken på Ica Kvantum. Fast med ben, armar, paljettögon och mun.

/Max aka Huselius, stolt socialt handikappad.

För en tid sedan fick jag en request om att definiera det finaste hänget som existerar. Något som skulle kunna ingå i lunchätandets hall of fame, eller kanske the hall of fame för alla former av möten. Som ni troligen redan listat ut vid det här laget talar jag naturligtvis om Tiensuu-hänget.

För mig går det inte att säga exakt vad ett Tiensuu-häng innebär. Men jag vet att det är ett sorts tillstånd. Hänget med Mr. T kan jämföras med buddhismens nirvana. Jag vill gärna tro att alla vi som någon gång under våra liv får uppleva ett Tiensuu-häng har handlat väl. Vi har behandlat vår omgivning felfritt och kan betraktas som kompletta personer. Några av känslorna som ens lekamen fylls av vid Jens Tiensuus närvaro är följande:

Lättnad.
Den eviga frihetskänslan.
Glädje.
Lycka.
Urskog.

Det vi kan konstatera, det är att mat alltid välkomnas. Mat gör allting trevligt och som ni känner till sedan tidigare är ett av mina största intressen att äta. Och om man får göra det i goda vänners lag tillsammans med en handfull härliga berättelser samt hätska diskussioner - då kan det inte bli mycket bättre.
Om vi kikar tillbaks på de senaste 25 Tiensuu-hängen som avnjutits kan vi fastställa att föda och tilltugg har spelat viktiga roller vid dessa tillställningar. Precis som under den sista måltiden trivs samtliga och äter sig mätta på det krubbet som erbjuds. Det är egentligen allt som kan sägas i ämnet riter gällande det bästa av häng.


Men efteråt, när ett Tiensuu-häng har kommit till sitt slut, då vill man bara tillbaks. Och hela ditt liv kommer att dedikeras åt att få umgås med denna principfasta karl på nytt. På något vis skulle jag vilja påstå att Jens har upplyst mig och även totalförändrat min livsåskådning, till och med givit min tillvaro en mening.
Nu är jag troende, I believe in Tiensuu.
Faktum är att om jag hade fått önska mig vad som helst just nu. Ja, då hade en kall öl och en kebabpizza med Jens under en stekhet sommardag definitivt återfunnits på toppen av min lista.

Jag bryter ner saker så hårt att jag borde klassas som saprofyt.

/Max aka Huselius