Nattens tankar
Till en början lurade jag mig själv att jag var befriad från liknande mystiska karaktärsdrag. Jag antar att många andra med mig har trott/fortfarande tror det.
Här är en newsflash för era nunor: Ni har också konstigheter för er. Och troligen femhundra gånger fler samt värre saker än du kan tänka dig. Förvänta dig det värsta. Du är säkert en person som bara kan prata om dig själv och skiter omedvetet i alla andra.
Jag är som sagt själv inte flawless. Jag måste alltid ha skjuts överallt, jag håller luften kvar i lungorna i fem sekunder mellan varje utandning och säger fel saker i rätt sammanhang. Även om det låter hardcore så är det inte alltid det. Typ som Kentucky Fried Chicken, låter häftigt - levererar desto mindre.
Vid vägen. Hur jobbigt är det när folk inte svarar i telefonen? Då finns man inte. I the fast paced world som vi lever i ska man vara ständigt anträffbar. Det är tanken och om det inte går att få tag på dig på grund av din egna uselhet så oexistensförklaras du av mig. Har du däremot gjort ett aktivt val att vara ej nåbar förstår jag dig. That's wzup. När jag tänker efter så kan jag själv vara minst lika dålig. Alltså har jag all rätt att klaga(?).
Boot.
När du ringer mig så smsar jag tillbaks. Man, you hate it when I do that shit.
/Youalreadyknow Hus'
Inga konstigheter
Förutom jag och Niklas bor även en tredje karl vid namn Dwayne Michael Carter i vår 36 kvadratmeter STORA lägenhet. Det är i alla fall vad våra grannar lär tro vid det här laget. Det med tanke på alla låtar, videoklipp och dokumentärer som innehållit hans röst vilket sedan har dunkats ut ur vår påkostade ljudanläggning. Därför är det inte mer än rätt att ni ska få ta del av min och Niklas inneboendes tankar, även om han alltid är sen med sin del av hyran. Och hur förmedlar han dem bättre än genom en av sina rapptexter? Den frågan kan inte jag svaret på, så jag låter Wayne do the talkin'.
Här är Lil' Waynes fortsättning på Eminems superhit "Stan".
Ganska sunkig kvalitet på just det här Youtube-klippet, men det var det bästa jag hittade.
När jag är hungrig ser du ut som paj.
/Max aka Huselius
En alldeles egen deg
Föreställ er en surdeg. Tänk er en svartmuskig, skäggig karl i wife beater-linne. Han har just varit på gymmet och lattjat med 120 pannor på bänkpresstången. Troligen även ägnat 45 minuter åt biceps curls.
Tänk nu hur denna svettiga man knådar surdegen med sina stora arbetarhänder. Han har även fyra-fem iskalla flasköl bredvid sig. Självklart har han avnjutit några på gymmet också. Det är en man som ständigt attackeras av fördomar. Alla har förutfattade meningar om honom.
Men nu står han bara där. I sina slitna jeans och sin urtvättade tanktop. Allt som finns i hans värld just nu är brödbak. Han älskar surdegsbröd.
För honom är det ingen hobby - det är en livsstil. Det är troligen en stund avvarad för avkoppling i hans liv. Efter en intrycksfylld dag kan han äntligen bara släppa all tyngd från sina axlar och ägna sig åt brödet. Degen dömer ingen. Brödet dömer ingen. Men om han bjuder någon annan på hans verk så kommer de att döma honom.
Vare sig de vill det eller inte. Ätandet kommer att stimulera flera sinnen, provsmakaren får sig en uppfattning av hans verk och även brödbakaren som person. Då är det redan för sent.
Därför håller han sig för sig själv. Ingen får komma så tätt inpå hans hjärta. Han har aldrig blottat sin nakna själ för någon och han vet inte om han någonsin kommer att våga göra det. För att ta ett sådant jättekliv krävs mod och kurage utöver det vanliga. Ska han stanna i denna trygga men ensamma värld av brödbak? Kommer någon någonsin att få njuta av hans verk? Han förstår att precis som snöflingor är vi alla på väg åt samma håll, men våra öden förblir unika. Till slut utbrister han:
- Med dig vill jag dela mitt bröd.
Nu finns det ingen återvändo.
Har jag just ätit detta bröd? Eller är det jag som knådar degen? Jag letar febrilt efter svar, men jag har fortfarande flera hundra mil kvar.
/Max aka Huselius
A movie called life
Men låt oss inte vara positiva på någon nivå alls. Vi vet allesammans att vi ofta har flest soltimmar i Sverige här in the capital of Norrbotten - men under dessa timmar av sol är snittemperaturen ungefär 9,3 grader celsius.
Med andra ord: inte så mycket att jubla över.
Men jag låter ändå mig själv luras till tanken att "kanske blir det en varm och härlig sommar". Troligtvis inte, fast det har blivit en tradition att hoppas på det i alla fall. Och i dessa tider av grönska samt solsken ska man verkligen ta hand om sig själv, fokusera på jaget. Det finns miljontals människor som också gör precis det. Vissa alldeles för mycket, 365 dagar om året är inte acceptabelt, andra alldeles för lite.
I en kompiskrets med många olika individer finner man ofta en härlig mix av varierande personligheter. 98% av dessa är huvudpersoner i sina egna livsfilmer. Vilket är fullt förståeligt, normalt och även helt rätt om du frågar mig. Det gör du inte, men jag väljer att svara ändå.
Det finns folk som har flera huvudroller i sitt liv, i de rullarna finns det stjärnor i plural. En god vän eller livskamrat kan vara co-star. Hamburgers. The cornerstone of any nutritious breakfast. För er som är nere med Pulp.
Själv är jag helt klart huvudrollen number one. Jag jämför gärna mig själv med Curtis Jackson i filmen Get Rich Or Die Tryin', gangster och stenhård med andra ord. Växte upp i betongen och blev pistolskjuten i käken.
Fast jag har bott en kilometer från Örnäset och opererats för ljumskbråck istället. Yeah, that's right - ljumskbråck.
Om 98% av alla människor är huvudroller så är 2% biroller och statister. Ja, jag har läst Matte C.
Att själv inte vara den största karusellen på nöjesfältet tycker jag är beundransvärt. Tänk er att spendera så lite tid på sig själv och så mycket på andra. Kanske oroar sig denna människa sig mer över vänners problem än över sina egna. Kanske sitter denna goda samarit och äter popcorn i bakgrunden av en bioscen i en b-rulle från 80-talet. Onekligen beundransvärt och något som jag aldrig skulle kunna infatta mig i själv. Det är godhjärtade människor som dessa som förtjänar att bli omnämnda i The Games låtar.
I The Games album L.A.X. droppar han 81 olika personers namn. Det är uselt och mäktigt på samma gång.
Hade inte du velat vara en av dem som omnämns?
Tror du mig inte? Kika här: http://www.wutang-corp.com/forum/showthread.php?t=62099
Eller lyssna bara igenom plattan själv.
/Max aka Huselius
My passion, it's all passion
1. Vid varje tillfälle jag får går jag stenhårt i färgen. Visst har det hänt att jag har gått alldeles för hårt i fel färg också, men det är smällar man får ta som profesionell leverantör. En mycket vis man once told me that "livet består av 50 procent gambling" och sedan dess har hans ord fungerat som en ledstjärna för mig.
2. När jag inte går hårt i färgen går jag inte alls. Avkoppling är the master key till livets lås. Mitt hem är min rekreationsarea och även stället jag kommer till när lossgång vankas. Men för det mesta används hemmet som ett place av relaxering. Avkoppling efter avkoppling.
3. För att jag överhuvudtaget ska kunna slappna av eller gå bananer krävs något extra. Faktum är att jag använder mig av samma instrument för att uppnå dessa två helt olika sinnesstämningar. Detta instrument stavas bärsmusik. Like it or love it. Just make sure you embrace it.
När fel färg har attackerats med en alldeles för hög dos av hårdhet kan saker och ting spåra ur. Det har hänt.
Men då gäller det bara att blinka och på så vis bota sin skalle. Alla kan göra det. Vissa tillåter sig bara inte att klara av det.
Jag lämnar er med denna tanke:
Can't is the cancer of happen.
/Max aka Huselius
Min stora hemlighet
Det finns något som jag inte har vågat tala öppet om tidigare. Hittills har jag bara sagt det bakom stängda dörrar, i mindre församlingar, bland nära och kära helt enkelt. Jag har vetat det under en längre tid, en väldigt lång tid. Men aldrig riktigt klarat av att samla mod och prata högt om det. Jag inser nu att det enda som denna tystnad inneburit är en enorm oärlighet gentemot mig själv och mina vänner. Här kommer det i alla fall:
Jag hatar norrbottniska TV- och radioreklamer. Det smärtar i både öron och ögon varenda gång jag ser en tjock farbror sjunga om Piteortens Chark i rutan. Minuterna efter en sådan händelse brukar Niklas finna mig i fosterställning i duschen med ett sylvasst rakblad i ena handen och ett rostigt rivjärn i den andra.
Okej, gamla tanter och farbröder kanske tycker att det är supermysigt med en öronbedövande jingel som sjungs med alldeles för bred dialekt. Men vill verkligen Naturbruksgymnasiet i Kalix nå ut till den målgruppen med sin usla sång? Det är svårt att säga. Men det verkar nästan som att pensionärer är den publiken som många norrbottniska företag vill attrahera. Nordiska Bil är ett annat företag som fullkomligt dominerar mellan olika TV-program.
Vad har jag att säga till människorna bakom dessa minst sagt genialiska reklamer?
Jag beundrar er uselhet. Ni har misslyckats med det så många andra har lyckats med - att göra bra reklamer. Ni ska veta att det är helt okej att inte vara världssämst, glöm aldrig det!
Men jag ägnar ju onekligen ett helt inlägg åt det här, så jag antar att dessa reklammakare har gjort någonting rätt. För jag kan uppenbarligen inte släppa deras verk. Men om det var deras avsikt att beröra människor på detta vis, det låter vi vara osagt.
Ovan ser ni den raka motsatsen till Nordiska Bil-reklamer. Det här är kvalitet.
Män svimmar aldrig. Vi tar bara omedvetna tupplurer. Kom ihåg det.
/Max aka Huselius
I think you stand under me if you don't understand me
Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över mat. Så gott och underhållande. Några burkar Coca-Cola med en kebabpizza från Teos Kvarterskrog till exempel - där snackar vi en smakupplevelse utöver det vanliga. En sådan explosion av salt, sött, beskt och surt får mina smaklökar att dansa "små grodorna" runt den midsommarstång som många kallar för tunga. Försök att picture that. Vilket kan vara ganska svårt för någon som inte vet hur en smaklök ser ut. Det gör inte jag heller, därför är det bara att låta fantasin flöda. Och fantasi, det är absolut ingen bristvara här i Strandhuset. Men jag ska inte dyka djupare i det ämnet, det skulle bara ge er en väldigt bisarr bild av mig.
Ordet "bisarr" leder mig dock osökt in på den typ av humor som jag är förtjust i. Nämligen brittisk, sjuk sådan.
Nej, skamt åsido, jag gillar verkligen inte all typ av komik. Men när jag väl fastnat för något kan jag inte sluta titta på det. Jag kan då heller inte sluta att utsätta min omgivning för det genom att återberätta och citera sketcher konstant. Och jag planerar inte att sluta med inom de närmsta fem åren, därför kan jag redan nu förvarna människorna i min omgivning om detta: buckle up, it's gonna be a bumpy ride.
Med andra ord - personer som känner mig väl har nog en ganska bra aning om vad som gets my juices flowin'.
Detta påtvingande gäller även för Lil' Wayne-rhymes. Men det brukar bara alla njuta av att höra, särskilt David.
NU är tiden inne. Timingen är perfekt. Jag tror att ni, våra kära läsare, är redo för Kreml High.
Sketchen ovan kommer troligen inte att få er att skratta. Men titta på den några gånger, låt den jäsa ett par dagar och sen ska ni nog se att den blir kalaskul.
Jag tror för övrigt att smaklökar ser precis ut som de gula du finner i grönsaksdisken på Ica Kvantum. Fast med ben, armar, paljettögon och mun.
/Max aka Huselius, stolt socialt handikappad.
Rubrik
Men för det mesta hoppas jag att det inte stämmer. Jag vill, precis som Jason Diakité säger, ha min bit av kakan och äta den med. Sen tar jag gärna två bitar till och en flaska isvatten på det.
Hur ska du få in isbitar i en PET-flaska undrar ni då? Jag tror nog att jag väljer att förvara denna vattenbehållare i frysen för att sedan ta ut den precis innan drycken blir till is.
Men det är ju inte isvatten, säger någon då.
Kanske inte, säger jag - men det smakar minst lika bra i alla fall. Nog om det.
TVÅdag är dagen med stort D. How I Met Your Mothers säsongsavslutning ligger ute på nätet. Jag och mannen som rimmar på Pilsner ska kika sönder detta avsnitt om bara några minuter. Nu måste jag gå ner och öppna åt honom.
They say time flies. Well mine is first class.
/Max aka Huselius
The ultimate breakdown
För en tid sedan fick jag en request om att definiera det finaste hänget som existerar. Något som skulle kunna ingå i lunchätandets hall of fame, eller kanske the hall of fame för alla former av möten. Som ni troligen redan listat ut vid det här laget talar jag naturligtvis om Tiensuu-hänget.
För mig går det inte att säga exakt vad ett Tiensuu-häng innebär. Men jag vet att det är ett sorts tillstånd. Hänget med Mr. T kan jämföras med buddhismens nirvana. Jag vill gärna tro att alla vi som någon gång under våra liv får uppleva ett Tiensuu-häng har handlat väl. Vi har behandlat vår omgivning felfritt och kan betraktas som kompletta personer. Några av känslorna som ens lekamen fylls av vid Jens Tiensuus närvaro är följande:
Lättnad.
Den eviga frihetskänslan.
Glädje.
Lycka.
Urskog.
Det vi kan konstatera, det är att mat alltid välkomnas. Mat gör allting trevligt och som ni känner till sedan tidigare är ett av mina största intressen att äta. Och om man får göra det i goda vänners lag tillsammans med en handfull härliga berättelser samt hätska diskussioner - då kan det inte bli mycket bättre.
Om vi kikar tillbaks på de senaste 25 Tiensuu-hängen som avnjutits kan vi fastställa att föda och tilltugg har spelat viktiga roller vid dessa tillställningar. Precis som under den sista måltiden trivs samtliga och äter sig mätta på det krubbet som erbjuds. Det är egentligen allt som kan sägas i ämnet riter gällande det bästa av häng.
Men efteråt, när ett Tiensuu-häng har kommit till sitt slut, då vill man bara tillbaks. Och hela ditt liv kommer att dedikeras åt att få umgås med denna principfasta karl på nytt. På något vis skulle jag vilja påstå att Jens har upplyst mig och även totalförändrat min livsåskådning, till och med givit min tillvaro en mening.
Nu är jag troende, I believe in Tiensuu.
Faktum är att om jag hade fått önska mig vad som helst just nu. Ja, då hade en kall öl och en kebabpizza med Jens under en stekhet sommardag definitivt återfunnits på toppen av min lista.
Jag bryter ner saker så hårt att jag borde klassas som saprofyt.
/Max aka Huselius
Komplettering
LYSANDE. Det är inte bara hans musik, utan även hans nylle.
Som jag berättat tidigare har denne man, Lil' Wayne, tatueringar i ansiktet som bokstavligen lyser i mörkret. Som han själv säger:
Even in a dungeon I glow, even if it aint sunny I glow. If it aint about money I go... nowhere, I'm nailed to the floor.
Självlysande. Då är man alltså fantastisk utan någon annans hjälp?
/Max aka Hus'
I ordens djungel
Jag vill själv inte vara sämre än någon annan. Därför har jag bestämt mig för att hugga in på en rapplåt och sedan bryta ner denna bit för bit för våra stackars läsare.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. Och ljud är indeed en stor del av min jäktfyllda vardag. För mig fungerar musik som någon sorts form av känsloförtydligande. När jag är arg passar en viss sorts musik, när jag är ledsen en annan och när jag vill gå tillbaks till mina gangsterrötter för att känna mig som den tvättäkta thugen jag faktiskt är - då passar Alexander Rybak alldeles utmärkt. Och när jag är arg samt lyssnar på ilsken musik blir jag ännu mer förbannad. Fast på ett skönt sätt och utan att jag misshandlar folk till höger och vänster. Ni kanske förstår, men troligen inte.
Idag faller hursomhelst lotten på min gode vän Dwayne Michael Carter och hans gamla superhit "Lollipop". Fem minuter fyllda av gåtor, hemliga meddelanden och ordlekar som skulle få vilken pessimist som helst att dra på smilbanden. Nu återstår det bara att göra som de svartögda ärtorna säger och få det här partajet startat.
Attack!
Slå nu igång Lil' Wayne - Lollipop för den ultimata känslan vid läsandet av detta inlägg.
Okay, lil' mama had a swag like mine
She even wear her hair down her back like mine
Med dessa ord inleder Weezy sin rappinsats i denna låt. De två ovanstående raderna förmedlar ett budskap som smeker min nakna själ. Denna makabra ordföljd berör mig mer än vad en levande människa någonsin har gjort.
Det han menar är alltså att en tjej har likadan swag som honom. Hennes hår hänger också ner längs hennes rygg, precis som Waynes dreadlocks gör på honom. Tänkvärt. Men vi fortsätter.
Någon gång innan refrängen får Dwayne ur sig de följande meningarna:
She wanna lick, lick, lick, lick me like a lollipop
Shawty wanna lick me
So I let her lick the (w)rapper
Lollipop, eller klubba/slickepinne, används som ett positivt ord för att beskriva något som är sött och saftigt o.s.v.
Han menar helt enkelt att en tjej/tjejer vill slicka honom som om han vore en godisklubba, vilket han också låter henne/dem göra. Men det engelska ordet rapper uttalas på samma sätt som wrapper och beroende på vilket av dessa han menar blir betydelsen lite olika. Det är också hans tanke. I detta läge skulle jag vilja säga att det är fri tolkning som gäller, vilket gör dessa rader så mycket mer intressanta.
Det var allt för denna gång. I framtiden kanske jag analyserar just din favoritlåt och hittar roliga hemlisar någonstans i sångtexternas djupa orddjungel. Den som lever får se.
Idioti på en sanslöst hög nivå. Det var det jag ville få fram.
/Max aka Huselius
Att dominera en yta
Charlie Sheen är inte from this particular terrestrial realm. Han är en total freakin' rockstar from Mars. Han är inte uppbyggd på samma sätt som vanliga människor. Tigerblod pumpas runt i hans vener.
Själv är jag inte från den här världen, men jag bor i den. Jag är en rakt upp gangster - det har jag alltid varit. Från Mars eller inte, godisen är i alla fall fantastisk.
Señor Chang däremot. Han är en man som inte kan dö. Jag vet inte om han är från en annan planet, men allt annat skulle förvåna mig. Den här mannen tar över och dominerar ett rum på ett vis som skulle få alla militära befäl i världen att rodna. Så buckle up inför klippet under denna text. Jag ger er: spanskläraren Señor Chang från TV-serien The Community.
Jag älskar konformitet. När människor har fria händer att göra vad de vill - då härmar de oftast varandra. Ju mer man försöker se unik och egen ut, desto mer ser man bara ut som alla andra.
Konformitet äger.
/Max aka Huselius
En tid av insikt
Anyways, som Herr Olssons senaste inlägg indikerade spenderade vi Valborgshelgen på andra orter. Den sistnämnde i Ryssland och undertecknad i den nordligaste delen av Danmark, Skåne alltså.
Och som vanligt under resor som varar under längre än tolv timmar har man vuxit som person när man anländer på hemmaplan igen. Ibland hittar man helt nya sidor hos sig själv, sidor som knappt fanns i ens vildaste fantasier. Ibland inser man inte att denna personutveckling ägt rum överhuvudtaget.
Men det var med ett leende på läpparna som jag landade med det Gjörupska privatplanet i en stad där Karl Petersen härskar. Jag visste redan då att det var en förbättrad Max som om tjugo minuter skulle vara på väg in i Strandhusets omdiskuterade hiss. Bara några få timmar tidigare hade människor som vandrade Lunds torg pekat och skrikit: "Titta, där är den där mogna killen från Luleå" och "Jag har hört att snubben med en död hamster på hjässan ska vara supertrevlig".
Visst var det så. Jag har alltså inte bara ett avlidet pälsdjur på skallen. Näe, det är mycket värre än så. Jag har under dagarna i spettekakans förlovade land blivit en mogen och sympatisk varelse. Detta grundar jag på tre enkla saker:
1. Jag svarar alltid på tilltal.
2. Alldeles för stora jeans ligger i mitt förflutna.
3. Jag föredrar nuförtiden att hälsa med ett "Hallå där!", istället för en näst intill apatisk nick.
Nedan kan ni kika på en karl som kan jämföras med mig i mognad och trevlighet. Där vill jag påstå att vi nästan ligger på samma nivå.
Hursomhelst, det var kul i Lund. Även om jag tenderar att finna det negativa i allt som händer så hade jag en god tid in the town som Marcus Klasson springer om nätterna. Big ups till alla som deltog i en trevlig resa.
Det finns för övrigt ingenting som heter mogen (om vi inte talar om frukt det vill säga). Det är idiotiskt att påstå att man själv har mognat som människa. Det handlar bara om vare sig eller inte man är beredd att låta folk se ens verkliga personlighet. Carl Henrik är undantaget som bekräftar regeln.
Jag är ut, låt mig se min hatt. Och jag rockar den så lågt att jag inte kan se var jag befinner mig.
/Max aka Mogen
Something new
Efter att ha våldsamt injicerat 300 ml medicin rakt in i halspulsådern valde jag att låta ruset ta över min kropp tillsammans med några gamla slagdängor. Den känslan som omfamnade mig går knappt att beskriva med ord, jag ger mig ändå på ett försök. Blanda ihop valsång med delfinsång, föreställ dig en stekhet sommardag, du knäpper en iskall glasflaskecola och äter en Twister samtidigt som du står längst fram på en Red Hot Chili Peppers-konsert. Mixa ihop allt detta tillsammans med att du vinner 230 miljoner på skraplotter (det enda hederliga sättet att bli rik på), då har du nått ungefär halvvägs till hur jag kände mig tidigare under dagen.
Slagdängorna som dunkades non-stop i Strandläggans snuskigt påkostade högtalarsystem var följande:
Thomas Newman – Shawshank Prison (Stoic Theme).
Goo Goo Dolls – Iris.
Audioslave – Be Yourself.
Och sist men inte minst. Den kanske mest kompletta knarklåten som ligger ute på marknaden:
Jimi Hendrix Experience – All Along The Watchtower.
Kika på det här klippet från en näst intill felfri rulle - Land of The Lost. Med allas vår Will Ferrell i huvudrollen kan det aldrig gå fel. Lägg sedan till Danny McBride, mannen som spelar basebollgeniet Kenny Powers från den redan legendariska tv-serien Eastbound and Down. Då förstår nog de flesta filmkännare att Oscargalan knappt behövde äga rum det året som filmen släpptes.
Anyways, det är vid 1:23 som "All Along The Watchtower" kickar in och vid det ögonblicket börjar man nästan att sympatisera med knarkare.
Ruset, lyckan, avslappningen. Allt detta i goda vänners lag.
Nä, nu ska jag hälla i mig några liter av den enda narkotikaformen som är tillåten i Strandhuset. Yep, I'm talking 'bout isvatten.
/Max aka Huselius
Jag börjar om igen
Som några av er där ute känner till har jag vaknat på samma sätt i ungefär en månad nu. Någonstans mellan 05:00-09:00 väcks jag av att det känns blött och klibbigt på min överläpp. Instinktivt rör sig min högerhand mot min mustachprydda läpp och till min stora förskräckelse märker jag att det rinner blod över hela min nuna. När jag sekunderna senare finner mitt vita lakan dränkt i hundratals liter av mörkrött näsblod utbrister jag samma sak varenda gång:
- HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP! JAG DÖÖR!
Jag tar i från tårna och upprepar detta ungefär 19 gånger. Ibland 18, det kan variera en del beroende på den mängd blod som jag ligger och plaskar i.
Tråkigt för min sänggranne Niklas, ännu tråkigare för mig. Jag inser nämligen att jag kommer måsta börja om med min rekordslagning idag igen. Det världsrekord jag försöker slå är nämligen "flest antal dagar utan att duscha".
Till en början försökte jag att ignorera näsblodsbadet. Men efter sju plågsamma nätter i en bassäng av röd vätska hade jag fått nog. Jag tog en dusch och blev därmed tvungen att börja om mitt försök att slå rekord.
Därför skickar jag detta brev till dig Chris De Kök. Jag vet att ni har fått in många frågor inom samma ämne, men jag behöver ditt personliga råd.
Snälla Chris, hjälp mig. Jag vill verkligen komma med i Guinness Rekordbok.
Det är alltså medicinen jag äter som får mig att blöda näsblod out of control. Mitt roaccutan är the gift and the curse.
/Max aka Huselius
Precis min humor
Sport är något som väldigt många olika människor tycker om. Gula som gröna, korta som långa, feta som smala - det finns nog ingen mall på hur en idrottsmänniska ser ut eller beter sig.
Och varje enskild person har sin alldeles egna anledning till varför sport är så förbaskat underhållande. En del gillar känslan av att tillhöra ett lag, vissa personer älskar helt enkelt att vinna. Någon tycker bara om att titta på idrott, andra njuter av att sätta upp mål samt lyckas. Det kan också vara ett mischmasch av anledningar.
Men du då Max, varör tycker du om sport?
Jo, jag älskar helt enkelt känslan av att förnedra andra människor. Att vinna med 60 poäng mot Antnäs är det bästa jag vet. När man någonstans förmedlar ett budskap som säger: du är sämst och jag pissar på dig när jag vill - då är jag som allra lyckligast.
Visst kan det vara kul med en och två jämna bataljer inom idrottens magiska värld. Enpoängsvinster kan vara helt fantastiska, men genom att endast vinna med en ynka pinne riskerar du även att förlora. Och jag har aldrig träffat en människa som går igång på att torska. Just därför finns det ingenting som går upp emot en skoningslös utskåpning. Du vet innan matchen att du kommer vinna, du mördar din motståndare under matchen och när slutsignalen ljuder står det 123-40 på poängtavlan. Då storbölar det förlorande lagets spelare och förhoppningsvis börjar de även inse att de faktiskt är sämst på jorden. Det är roligt, där har ni min typ av humor.
Här har ni en 58 minuter lång förödmjukelse. Denna man skiter i allt och på alla.
/Max aka Huselius
En bit av mitt sinne till dig
För det finns onekligen folk som inte vet sin plats i vårt samhälle, individer som tycker sig höra hemma bland molnen. Dessa måste tas ner på jorden.
Och ibland känns det som att det faktiskt är mitt arbete att göra detta. Men precis innan någon ska få en piece of my mind stoppar jag mig själv av några enkla anledningar.
1. Jag är inte full.
2. Jag är svensk.
3. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad alla andra ska tycka.
4. Jag måste troligen gå några meter för att komma fram till personen i fråga. Det orkar jag inte.
Japp, jag har spenderat helgen i Arvidsjaur. Det finns troligen en koppling mellan detta inlägg och alldeles för många timmar i Lappland. Men jag vill inte gå in på några detaljer i det ämnet.
/Macks
En hink salt kommer lastat
Efter att ha funderat i soffan samtidigt som sambon sovit som en stock några meter ifrån mig har jag kommit fram till något. Jag har inte så mycket att prata om med människor. Därför tänker jag nu lista några av mina favoritsamtalsämnen efter kolontecknet:
Att andra människor suger. Alltid lika roligt att prata om hur dålig någon annan är. Kanske handlar det om avundsjuka, kanske suger de på riktigt, kanske är det en blandning av de båda. Men det mest troliga är att personerna i fråga faktiskt stinker ganska rejält.
Att andra människor äger eller är "sköna". Kan också vara rätt skojigt att prata om. Det känns verkligen inte heller dåligt på något sätt att tala gott om någon, vilket är ganska förståeligt. Fast det är ett samtalsämne som inte håller längre än, på sin absoluta höjd, tio minuter. Men det är roligt så länge det varar.
Sporthändelser. Absolut! Det är grejer. Men dessa konversationer tenderar att alltid barka åt samma håll one way or another. Att Kobe är bäst, att Zlatan borde bli adlad eller att LeBron James och Miami Heat är sämst. Sidospår som passar rätt bra in på de tidigare kategorierna. Den tiden man kan utestänga dessa avvikelser från snacket är bara extrpoäng.
Sketcher. Hysteriskt roligt att återberätta, inte lika roligt att höra någon annan beskriva. Om det nu inte skulle gälla en Grotesco-sketch, då är det överdrivet kul vem som än pratar. Detta prat kan pågå i timmar och blir bara mer underhållande desto oftare det hamnar på tapeten.
Dra skämt på sin egen bekostnad. Vilken underbar icebreaker. Det blir en lätt och trevlig stämning och ingen tar dig någonsin på allvar igen. Kort sagt: best thing ever! Även om det blir mer av en monolog än en dialog.
Så, om du någon gång funderar på att prata med mig i framtiden är det bara att välja och vraka mellan något/några av dessa helfestliga topics. Med de orden är jag ut.
Ni vet att jag fortfarande alltid skojar. Några hinkar salt sitter aldrig fel, inte heller ett glas isvatten.
/Max aka Huselius
Tyngden
Ja, ni har läst det här tidigare - men jag har inte varit redo att ägna ett helt inlägg åt the subject.
Alecia Beth Moore är inte professionell på något vis. Möjligen professionell pajas. Fast hon lyckas troligen inte med det heller med tanke på hennes obotliga uselhet. Det jag vill säga är att Pink, som hon så fint kallar sig, suger megamycket. Inte supermycket, inte supderdupermycket, utan megamycket. Yep, you heard me.
Ni har troligen någon gång tvångslyssnat på en av hennes senaste plågor "Raise Your Glass". Egentligen ska jag inte behöva argumentara mer för min sak nu. Men jag gör det ändå.
Pink är inte en bra arist, ingen tycker det. Fråga alla du känner och du lär få exakt samma svar, åtminstone från alla friska personer. "Nej" det vill säga. Det är högt uppsatta mediamän som på måfå beslutat att detta R&B/Punk-mellanting till underhållare skall få förpesta radiostationer i vårt avlånga land. Inte särskilt konstigt att hon sägs vara en av de få riktiga kända artisterna som saknar hardcore-fans. Det är den svenska staten som vill att du ska lyssna på Pink. Ingen gör det frivilligt, men alla kan hennes lyrics. Hjärnskrynkling av den värsta sorten.
Slam slam, oh hot damn
What part of party don't you understand?
Wish you'd just freak out (freak out already)
Can't stop coming in hot
I should be locked up right on the spot
It's so on right now (so fuckin' on right now)
Försök att sjunga de ovanstående raderna med ett rakt nylle. Hon klarar uppenbarligen av att göra det. Människans verklighetsuppfattning kan ju inte vara av denna värld. Låter det rätt när hon sjunger det här?
Nu vet jag inte om det är hon själv som skrivit låten eller ej. I vilket fall som helst: skärp dig!
Jag hade hellre rest några år tillbaks i tiden och låtit Leni Riefenstahl, hjärnan bakom några av nazitysklands propagandafilmer, skriva poplåtar åt mig än stått ut med den här skiten. Get it?
Såja. Skönt att få hata lite, kärlek har florerat på ett inhumant vis de närmaste veckorna. Det var helt enkelt på tiden. Hat för oss samman.
Chamillionaire delar med sig av en rolig historia.
Nu ska jag fortsätta att äta luft med gaffel.
/Max aka Huselius
En färgglad vardag
Det handlar i all sin enkelhet om att jag inte ska äta. Jag kliver upp vid, i runda slängar, klockan 10:00 varje dag. Det första jag tänker då är att jag vill äta, men jag gör det inte. Istället håller jag mig så länge det bara går med att att äta frulle. I skrivande stund är klockan 14:40 och jag har ännu inte slängt i mig dagens första mål.
Jag klarar nog några timmar till. Om det skulle krisa kan jag alltid dricka isvatten.
Det enda negativa som hänt hittills är att bloggen blir lidande. Jag känner mig en aning orklös och det ploppar inte upp särskilt många genialiska idéer. När mitt hjärnkontor jobbar som hårdast med ett fiffigt inlägg förmår jag ändå aldrig att överföra det från skallen till bloggen. Man måste älska det.
Jag återkommer hyfsat snart med en uppdatering i ämne. Om jag orkar det vill säga.
/Max aka Husse
