Badhuset

Jag vaknade med ett ryck. Där stod en muffinformad, skallig man endast iförd ett kritvitt skynke. Med en avlång och nästan metallisk spruta i vänsterhanden och ett brunt läderskärp i den andra log han förnöjt mot mig.
- Blunda, min son. Blunda bara, sa den vitklädde mannen. 

Så inledde jag en novell i högstadiet. Jag är särskilt stolt över inledningen "jag vaknade med ett ryck". Nyskapande och genomtänkt.
I övrigt kan man fundera över vad jag har för hjärnfel. Jag måste ha blivit huvudknullad eller våldtagen på annat vis som gunstig junker. Freud har säkert en vattentät förklaring på det hela. Jag skulle själv lägga mina kort på att något gått snett under den orala fasen.

Och lite så har det känts under hela min uppväxt. En vilsen själ som krampaktig sökt efter något att klamra sig fast vid. En klippa. Men aldrig har något orkat bära mig. En ryggsäck fylld med förtvivlan och synder har ingen förmått att släpa på längre än tio meter. Men jag ska hitta den personen. Det lovar jag. Jens, jag talar med dig.

Som ni förstår blev min novelll fantastiskt hyllad. National recognition heter det. Jag vann skolans stora novellpris och tog Sverige med storm. Alla ville läsa om denne and one-baller som tog sprutor i frontalloben.
Svårt, svart och gripande. Max Wiik målar upp en värld som Sverige länge blundat för.
Så beskrevs den.

Ooh, why does it rain?
Why does it hurt?
Please God explain, 'cause I don't understand.
Love made me fly, now I just cry.
Please tell me why.
Why does it rain? (why does it hurt?)
Please God explain, 'cause I don't understand.
Love made me fly, (ooh, ooh.)
(now I just cry.)
Please tell me why, (ooh, noo.) why does it rain?

/Max aka Now I just cry