Badhuset

Jag promenerade ner för Timmermansgatan i min vardaglighet. Passerar byggnaden där min far huserade för en lång tid sedan, då allt inte såg ut som det gör i mina ögon idag. Ser mig omkring över gatan. Kikar snabbt mot hamburgerrestaurangens fönster, för att se om jag känner igen någon därinne. En ung kvinna med barnvagn går åt samma håll som jag, bredvid resebyrån på höger sida av gatan. Sekunder senare i periferin, på samma sida som kvinnan, strövar en latinamerikansk yngling raskt. När de passerar varandra, utan att möta varandras blickar eller på något vis känna av varandra, överlämnar ynglingen något till kvinnan. De fortsätter att gå åt varsitt håll. Jag tittar på honom. Han blickar upp mot mig, som att han vet att jag iakttagit honom genom hela händelsen. Han viker sedan av mot parkeringen bakom biografen.

Alltid lika härligt att vara hemma i Luleå. Bara när jag landat på Kallax, för att en stund senare åka över Bergnäsbron väcker så många känslor och även förväntningar på vad som komma skall. En stad som är full av hatkärlek (det ordet alltså), och förmodligen har skapat mer vemod än vad Göteborg gör i Håkan Hellströms texter. Förlåt för att jag låter som alla lulebor under 18 år med ett intellekt som Stagnelius, alltså enbart Mats Spiik Lindvall i sina yngre dagar.

I alla fulla fall, när jag gick gymnasiet umgicks jag med en handfull blivande samhällsvetare. Ibland firade vi dagen med att äta åttarätters till lunch på Operakällaren i Luleå. Vi var ett slutet sällskap som bl.a. avhandlade om hur man bäst tillagar Janssons frestelse, pratade om de senaste händelserna i kändisvärlden och hade hätska diskussioner om hur ”undermänniskor” i vår omgivning skulle kunna förnedras. Det vanliga. Ett av dem senaste ämnena vi talade om var anekdoter - korta och uddiga berättelser.

Välkommen till min värld av ”kräm”. Jag lever livet med en av mina längsta och bästa vänner. När vi inte går rakt genom VIP-köer bjuder vi vårt manskap på flickor, champagne och pepsi kola. Vi går sömnlösa i våra lyxvillor för att planera nästa illgärning och kommande dåd. Inga felsteg får göras. Men när det väl gått jävligt snett fixar våra toppadvokater och revisorer det. Ingenting om oss skrivs i tidningarna, trots att vi har fingrar i alla av samhällets spel. När vi var dödspanka kunde ingen av oss föreställa sig detta. Idag är vi oberoende av det du bara kan drömma om.

Kan ni föreställa er det livet?

/ Macke aka Marathon

Idag är det inte den omåttligt manlige och fantastiskt skäggiga Max som bloggar. Det är inte heller den där killen som kan slänga ihop en jambalaya av bibliska proportioner och som älskar Liverpool som sitter bakom spakarna. Nu är det världens bittraste man som glidit in för ett gästspel av samma storlek som när Earvin "Magic" Johnsson gled över till Sverige för att spela lite i världens sämsta liga. Ni har förmodligen gissat vem det är nu och om ni inte har det så kan jag tyvärr inte hjälpa er mer, ni är obotligt dumma i huvudet eftersom ni borde löst det efter de första sex orden.

Jag har länge varit sugen på att gästblogga här och försökt komma på något roligt att blogga om. Det har inte gått så bra. Så jag tror jag kör på det gamla vanliga, jag kommer vara bitter. Jag kommer göra en liten lista på saker som stör mig.

Folk som faan inte kan köra bil: Visst, jag kan köpa om någon kör sakta eller om någon annan kör sin splitternya Audi 200km/h för fort men man behöver inte försöka slå något slags rekord i uselhet varje jävla gång man sätter sig i en bil. Jag kan stå för att jag kör för fort men jag gör aldrig några idiotiska manövrer som att svänga i en fil där det är megatydligt att man inte ska göra det för att sedan bli uppretad när någon tutar på mig. Det finns gott om odugliga bilförare, och jag hatar det.

Dåliga reklamer: Det finns nog få personer som är så otroligt värdelösa på sina jobb som alla som gör reklamer. Det är helt fantastiskt att dessa människor inte blir landsförvisade. Som exempel kan jag ta en reklam som går nu för den här jävla kinder-ägg sandwichen. Två ungar på väg hem från skolan häller varsin hink vatten över huvudet, kommer hem till sin mor som skrattar och ger dom varsin jävla godis. Sen ger dom varandra en High-Five. När faan var sist en mamma blev glad för att hennes barn hällde smutsigt gatvatten på varandra och belönade dom med godis?

Att ha gått i samma klass som Nils hela mitt liv: Missförstå mig inte här, Nils är en jävligt skön kille och har många goda sidor. Men han har en dålig sida, han är förmodligen 500 gånger smartare än jag och sånt gillas inte! När jag tänker på det så var nog Nils smartare i femman än vad jag är just nu, det känns väl sådär. Man kan väl resonera att det är roligt att ha någon att jaga på betygspappren och proven men det är nog lika roligt som för alla som inte heter Usain Bolt att springa 100 m. Alltså inte så jävla roligt...

Att det i skrivande stund visas innebandy på TV: Egentligen ska jag inte behöva förklara varför det här hatet är befogat men jag gör det ändå. Innebandy är för det första inte roligt på någon nivå, det är en skam för allt som heter idrott och borde förbjudas. För det andra tror Sverige att det är häftigt att vi är bra i innebandy. Så är inte fallet, vi är bara minst dåliga i världen och det är faan inte coolt. ”Sporten” spelas ju typ bara i Finland och Sverige så det är väll inte så jävla konstigt att vi är bäst i världen? Ingen skulle bli ledsen om innebandy dog ut, och dom som skulle bli det är inte så vettiga människor. 
 

/David K. Nilsson