Badhuset

Tillsammans gräver vi en tunnel mot jordens mittpunkt.
Tillsammans klättrar vi på duvor mot solen.
Tillsammans arbetar vi för glädje och gemenskap.
Tillsammans är vi starka.
Tillsammans skapar vi.

Glädje är ett nyckelord. Människor ska vara glada. Frågan som dyker upp: hur skapar man glädje hos mänskligheten?
Är det kanske genom att ge människor pengar? Smutsiga mutor? Nej! Vi måste radera bort detta ständiga rop och suktan efter pengar från våra nära och kära! Nog måste vi väl kunna bli glada även om inte alla ger oss pengar? Är det allmänhetens åsikt, eller kräver vi pengar utav våra medmänniskor för att känna glädje?

Jag är av den åsikten att människor inte kan köpa glädje. Glädje får man så länge man ger. Tycker ni att det dröjer länge mellan gångerna har jag dagens ordtips: Tålamod.

Glädje kanske skapar tålamod? Skapar tålamod glädje?

Jag satt och pimplade på isen för några år sedan. Renskinn, frisk luft, familj, solsken, you name it. Allt var upplagt för en glädjens dag. Tror ni jag kände glädje? Jag hade inte arbetat upp mitt tålamod, pimpelglädjen var med andra ord inte på topp av den enkla anledningen.

Nu tänker vi långsiktigt. Tillsammans kan vi ändra på samhället.
Tillsammans kan vi förstöra marknadsekonomin!
Tålamod kamrater!

Håll till godo!

Här står Kim Larsen med sitt Gasolin och är tillsammans. Tror ni de känner glädje?

/Niklas

Glöm aldrig detta: Vårt samhälles största fiende stavas marknadsekonomi.

"Näe fan. Det är helt omöjligt att ta sig fram i det här vädret. Det är snöstorm där ute".
Hur ofta har du hört någon säga exakt den meningen? Då menar jag alltså inte att andemeningen skall vara densamma. Nej, vi pratar en identisk kopia av just denna orduppbyggnad.
Du har aldrig hört det. Möjligtvis en gång. Men troligen inte.

Alla (jag) blir vi lika förbannad när vår vardag förpestas av detta överanvända kraftuttryck. Så fort två oskyldiga snöflingor kombineras med en blåst på 0,3 sekundmeter går ett hysterisk rikslarm ut över Svearike. SNÖSTORM, skriker de.
Med detta sagt vill jag inte tatuera in det norrbottniska landskapsvapnet på mitt håriga bröst. I'm just saying.

Ni vill det, jag vill det och en farbror med snuskigt långa tånaglar i Ukraina vill det. Jag staplar nu ett antal ord vars användningsfrekvens bör sjunka mer än sängar som Mia Skäringer sätter sig i.

Gode. Det är det fulaste ordet jag vet. Jag hatar det. Misstänker att det har sitt ursprung någonstans i Piteå. Sluta för fan. Vi norrbottningar är tillräckligt bondiga. Detta ord bekräftar bara alla fördomar som någonsin funnits om folket i norr.

Geni. Alla är vi inte genier. Det är därför det heter "geni". Människor har en alldeles för liberal syn på detta ord nuförtiden. Jag kan bara nämna en handfull tvättäkta genier på rak arm. Zlatan Ibrahimovic, Jens Tiensuu och Will Ferrell. Där har ni en början, sossar.

Slut på exempel.

Men allt är inte bedrövligt. Närå, så kul ska vi inte ha. 
Det mest underskattade tinget är dikten. Ty dikten berättar den fängslande historien om samhällskroppens mentala tillstånd. Därför:

Tillsammans har vi levt. Tillsammans har vi frodats. Tillsammans har vi korat vilken pizza som är godast.
Jag kommer ihåg när vi tände 48 tomtebloss och frossade i puder. Vi har upplevt allt vad den här staden erbjuder. 
Och du har väl inte glömt den där gången när vi åt tacos?

Nuförtiden är du blott en ensam tavla på min sterilvita vägg.
Förresten, jag såg på Facebook att du skaffat helskägg.
Stiligt. Absolut. Ja, det passar. Min kompis Nisse har en gammal granne vars hund heter Assar.
Förlåt, nu tappade jag tråden. Det händer rätt ofta. Men jag hoppas att du njuter av den där sista applåden.
Vi ses nog aldrig mer. Tänk om två år kunde bli fler.
Men vi lever i en värld full av ondska, bomber och missiler.

Jag kommer att sakna dig för alltid. Min vän, Carlos Wheeler.

Och ja - dikter måste rimma.

/Max aka Dictator

- Vill du ha den där juicen med en såg i?
- Ja, jag gillar ju inte filmjölk!

Hysteriskt.

Kamrater.
I många år har jag undrat vad som är bäst. Lite, mycket eller lagomt?
Än idag vet jag inte svaret på det, men frågar man närmste kontorsgranne så är svaret enkelt: kebabpizza.
Max frågeställning kring detta med träning och kebabpizza har rört upp stora känslor på en liten arbetsplats. Träning eller pizza, svaret är inte så lätt som man tror. Ingen har hittills svarat tre raka calzones, även om det är frestande.

I vår moderna nutid är det många som väljer bort bra, enkla och sunda alternativ till en bättre vardag. Jag såg på något vansinnigt spännande på flugan Youtube.
Detta är till er oallmänbildade, korkade amatörer. Titta och njut. Framförallt lär er om svensk historia!


Av och med herr Gunnar Papphammar!

Håll till godo!

/Niklas

Min doktor sa att jag behöver en doktor.
En sjuk jävel. Det är vad grabbarna och läkarna kallar mig. Oförutsägbar och skogstokig.

Men en framgångsrik sådan. Det skall adderas. Jag har egentligen precis det varenda frisk människa drömmer om. Även om jag själv är osund på alla sätt och vis. Ja, så är det.

1. En säker inkomst. Studiebidrag som med nöd och näppe täcker hyran.
2. Ett studentrum i möjligheternas stad. En ouppvärmd skrubb i Kalix med andra ord.
3. Tillgång till ungdomens källa. Kanske det mest fantastiska av allt. Den nasala kylan som tar mig hem. Snön. Vintern. Pudret.

Framgång är precis som bumeranger. Om du kastar iväg den så kommer den inte tillbaks.
Vad menar jag med det?
Jo, jag menar egentligen ingenting alls. Och det är precis det som är det vitala i sammanhanget. Lyckan och perfektionismkänslan kommer inte till dig när du jagar den. Jakten på välmående fungerar ungefär lika bra som transparent text-TV. Det går varken att tyda texten eller se programmet som troligen ångar på i gammal god sosseanda. Men det gör inget - vi får alla samma chans att njuta av dockfigurslådan.

En lista var inte nog. Det vet både ni och jag. Fyra nycklar till det perfekta livet lyder som följer:

Jobba hårt. Du kan ta dig till himlen. Men då måste du sikta mot stjärnorna. Ingen får säga åt dig vad du kan och inte kan. För du kan nämligen ingenting. Det sa jag inte. Jag skrev det.

Var ödmjuk. Kaxighet har aldrig gjort någon framgångsrik. Klassiska exempel på det är Rick James, Kobe Bryant och allas vår Zlatan.

Måttlighet. Även om du ska jobba hårt ska du inte slita ihjäl dig. Försök att hitta lite rim och reson i din ansträngsningsmängd. Den gyllene medelvägen är alltid bäst. Kan du välja mellan ett träningspass och en kebabpizza ska du välja tre raka calzones.

Det inre mörkret. Samla ilska och hat inom dig. Le när du egentligen vill misshandla och skratta när du blir spottad i ansiktet. Alla vinner på det. Speciellt dina fiender.


För vidare inspiration. Se klippet här under.



Håkan har avgått, Nestea går inte att hitta i ICA Kvantums kylskåp, isvattnet har försvunnit ur mitt liv och Asian Kitchen har bytt namn till Goodwill.
Säg vad ni vill om Sverige. Men enligt mig är det här landet på väg käpprätt åt helvete.

/Max aka Sammanhang

Jag promenerade ner för Timmermansgatan i min vardaglighet. Passerar byggnaden där min far huserade för en lång tid sedan, då allt inte såg ut som det gör i mina ögon idag. Ser mig omkring över gatan. Kikar snabbt mot hamburgerrestaurangens fönster, för att se om jag känner igen någon därinne. En ung kvinna med barnvagn går åt samma håll som jag, bredvid resebyrån på höger sida av gatan. Sekunder senare i periferin, på samma sida som kvinnan, strövar en latinamerikansk yngling raskt. När de passerar varandra, utan att möta varandras blickar eller på något vis känna av varandra, överlämnar ynglingen något till kvinnan. De fortsätter att gå åt varsitt håll. Jag tittar på honom. Han blickar upp mot mig, som att han vet att jag iakttagit honom genom hela händelsen. Han viker sedan av mot parkeringen bakom biografen.

Alltid lika härligt att vara hemma i Luleå. Bara när jag landat på Kallax, för att en stund senare åka över Bergnäsbron väcker så många känslor och även förväntningar på vad som komma skall. En stad som är full av hatkärlek (det ordet alltså), och förmodligen har skapat mer vemod än vad Göteborg gör i Håkan Hellströms texter. Förlåt för att jag låter som alla lulebor under 18 år med ett intellekt som Stagnelius, alltså enbart Mats Spiik Lindvall i sina yngre dagar.

I alla fulla fall, när jag gick gymnasiet umgicks jag med en handfull blivande samhällsvetare. Ibland firade vi dagen med att äta åttarätters till lunch på Operakällaren i Luleå. Vi var ett slutet sällskap som bl.a. avhandlade om hur man bäst tillagar Janssons frestelse, pratade om de senaste händelserna i kändisvärlden och hade hätska diskussioner om hur ”undermänniskor” i vår omgivning skulle kunna förnedras. Det vanliga. Ett av dem senaste ämnena vi talade om var anekdoter - korta och uddiga berättelser.

Välkommen till min värld av ”kräm”. Jag lever livet med en av mina längsta och bästa vänner. När vi inte går rakt genom VIP-köer bjuder vi vårt manskap på flickor, champagne och pepsi kola. Vi går sömnlösa i våra lyxvillor för att planera nästa illgärning och kommande dåd. Inga felsteg får göras. Men när det väl gått jävligt snett fixar våra toppadvokater och revisorer det. Ingenting om oss skrivs i tidningarna, trots att vi har fingrar i alla av samhällets spel. När vi var dödspanka kunde ingen av oss föreställa sig detta. Idag är vi oberoende av det du bara kan drömma om.

Kan ni föreställa er det livet?

/ Macke aka Marathon

Eller vårtid? Vem vet vad som egentligen är på gång i detta inlägg. Man kan aldrig vara helt säker.

Kamrater.
För en tid sedan såg jag för första gången under mina 20 år och åtta månader långa liv ett helt avsnitt av Landet runt. Ett intressant program med roliga sekvenser, underhållande intervjuer och härliga inslag. Särskilt gillade jag då tittarna har skickat in bilder på lustigheter som kanske inte alltid är rätt. Väldigt kul.

Må de härskande klasserna darra - här kommer vi!

Vilket håll ska vi gå, är den ständiga frågan jag får. Åt vänster såklart!

Tillsammans är ett ord som är väldigt underskattat. Tillsammans. Detta helt otroligt användbara ord används inte lika ofta som man tycker att det borde användas.
Hur kommer detta sig?
Är det kanske för att vi inte klarar av att leva upp till det?
Är det för att vi inte förstår dess innebörd?
Är människor inte tillsammans lika mycket som man var förut?
Är människor mer för sig själv, rent utav ensamma?
Är vi människor dumma i huvudet?

Klura på dessa frågeställningar, jag vet svaren.

"Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande."

Väl mött.

/Niklas