Badhuset

Lights, camera, action.

Med en sällan skådad swagger äntrade jag mitt nya klassrum för första gången någonsin. Till tonerna från "Say You Say Me" samt iklädd en tanktop, ett par trasiga jeans, ett hängande radband och en New Era-keps visade jag att frälsaren hade anlänt.
Jag preciserar mig.
Mina händer pekade åt var sitt håll i luften, min käke arbetade rytmiskt med att låtsastugga tuggummi och mitt gångsteg var som hämtat ur Training Day. Jag sneglade med ett upphöjt ögonbryn ut över människorna som jag skulle spendera de kommande två åren tillsammans med.
Låt oss byta till tredjepersonsperspektivet för att göra det hela lite mer effektfullt. Vi fortsätter:

Max fäste blicken i en av sina nya klasskamrater. Hon såg rädd ut. Han greppade sedan tag om en kulspetspenna och slängde den rakt mellan ögonen på den förtvivlat vilsna flickan. Sekunderna senare utbrast Max med sin släpiga stämma:
- I'd rather die like a man than live like a coward.
En stor explosion följdes av en förståelsens tystnad. Äntligen var han här.  
Sedan kunde flickan inte hålla borta tårarna längre - Max brynja pryddes av ett majestätiskt brösthår som mentalt skickade tillbaks henne till sin barndom. Game over.

I och med denna entré sände jag ett enkelt yet tydligt budskap:
Kungen är här nu. Han har kommit för att stanna och hans palats stavas Kalix Folkhögskola.

Därmed slutar mitt första inlägg för bloggsäsongen 2011/2012. Japp, vi är tillbaks - precis som dåligt knark. 
Tankar på det?

Brödet är för fåglarna.

/Max aka Huselius