Badhuset

Föreställ er en surdeg. Tänk er en svartmuskig, skäggig karl i wife beater-linne. Han har just varit på gymmet och lattjat med 120 pannor på bänkpresstången. Troligen även ägnat 45 minuter åt biceps curls.
Tänk nu hur denna svettiga man knådar surdegen med sina stora arbetarhänder. Han har även fyra-fem iskalla flasköl bredvid sig. Självklart har han avnjutit några på gymmet också. Det är en man som ständigt attackeras av fördomar. Alla har förutfattade meningar om honom.
Men nu står han bara där. I sina slitna jeans och sin urtvättade tanktop. Allt som finns i hans värld just nu är brödbak. Han älskar surdegsbröd.

För honom är det ingen hobby - det är en livsstil. Det är troligen en stund avvarad för avkoppling i hans liv. Efter en intrycksfylld dag kan han äntligen bara släppa all tyngd från sina axlar och ägna sig åt brödet. Degen dömer ingen. Brödet dömer ingen. Men om han bjuder någon annan på hans verk så kommer de att döma honom.
Vare sig de vill det eller inte. Ätandet kommer att stimulera flera sinnen, provsmakaren får sig en uppfattning av hans verk och även brödbakaren som person. Då är det redan för sent.

Därför håller han sig för sig själv. Ingen får komma så tätt inpå hans hjärta. Han har aldrig blottat sin nakna själ för någon och han vet inte om han någonsin kommer att våga göra det. För att ta ett sådant jättekliv krävs mod och kurage utöver det vanliga. Ska han stanna i denna trygga men ensamma värld av brödbak? Kommer någon någonsin att få njuta av hans verk? Han förstår att precis som snöflingor är vi alla på väg åt samma håll, men våra öden förblir unika. Till slut utbrister han:
- Med dig vill jag dela mitt bröd.
Nu finns det ingen återvändo.

Har jag just ätit detta bröd? Eller är det jag som knådar degen? Jag letar febrilt efter svar, men jag har fortfarande flera hundra mil kvar.

/Max aka Huselius