Badhuset

Jag promenerade ner för Timmermansgatan i min vardaglighet. Passerar byggnaden där min far huserade för en lång tid sedan, då allt inte såg ut som det gör i mina ögon idag. Ser mig omkring över gatan. Kikar snabbt mot hamburgerrestaurangens fönster, för att se om jag känner igen någon därinne. En ung kvinna med barnvagn går åt samma håll som jag, bredvid resebyrån på höger sida av gatan. Sekunder senare i periferin, på samma sida som kvinnan, strövar en latinamerikansk yngling raskt. När de passerar varandra, utan att möta varandras blickar eller på något vis känna av varandra, överlämnar ynglingen något till kvinnan. De fortsätter att gå åt varsitt håll. Jag tittar på honom. Han blickar upp mot mig, som att han vet att jag iakttagit honom genom hela händelsen. Han viker sedan av mot parkeringen bakom biografen.

Alltid lika härligt att vara hemma i Luleå. Bara när jag landat på Kallax, för att en stund senare åka över Bergnäsbron väcker så många känslor och även förväntningar på vad som komma skall. En stad som är full av hatkärlek (det ordet alltså), och förmodligen har skapat mer vemod än vad Göteborg gör i Håkan Hellströms texter. Förlåt för att jag låter som alla lulebor under 18 år med ett intellekt som Stagnelius, alltså enbart Mats Spiik Lindvall i sina yngre dagar.

I alla fulla fall, när jag gick gymnasiet umgicks jag med en handfull blivande samhällsvetare. Ibland firade vi dagen med att äta åttarätters till lunch på Operakällaren i Luleå. Vi var ett slutet sällskap som bl.a. avhandlade om hur man bäst tillagar Janssons frestelse, pratade om de senaste händelserna i kändisvärlden och hade hätska diskussioner om hur ”undermänniskor” i vår omgivning skulle kunna förnedras. Det vanliga. Ett av dem senaste ämnena vi talade om var anekdoter - korta och uddiga berättelser.

Välkommen till min värld av ”kräm”. Jag lever livet med en av mina längsta och bästa vänner. När vi inte går rakt genom VIP-köer bjuder vi vårt manskap på flickor, champagne och pepsi kola. Vi går sömnlösa i våra lyxvillor för att planera nästa illgärning och kommande dåd. Inga felsteg får göras. Men när det väl gått jävligt snett fixar våra toppadvokater och revisorer det. Ingenting om oss skrivs i tidningarna, trots att vi har fingrar i alla av samhällets spel. När vi var dödspanka kunde ingen av oss föreställa sig detta. Idag är vi oberoende av det du bara kan drömma om.

Kan ni föreställa er det livet?

/ Macke aka Marathon