Jag vill ut i rymden
Har ni någonsin byggt upp skyhöga förväntningar, målat upp en bild i huvudet om hur allt kommer bli och sedan fått er dröm fullkomligt massakrerad? Ni känner troligen igen er.
Men det gör inte jag. För allt blir alltid precis som jag vill att det ska bli. Ta bara det som hände för fem minuter sedan som exempel. Jag låg och tänkte på en ostmacka, jag satte mig på en kontorsstol och rullade fram till kylen, plockade ut ingredienserna och tillredde en felfri ostsmörgås. Det är konst för mig.
Skojade bara. Visst har det väl hänt att jag haft en aning för höga förväntningar någon gång för 500 år sedan. Som till exempel när jag ville att min morfar skulle bygga ett rymdskepp åt mig. Jag hade tänkt flyga runt lite i min farkost kring Vuono och Haparanda kommun, skjuta ner någon ond farbror lite här och var. Det lät ganska rimligt tyckte jag. När han sedan svängt ihop mitt skepp av trä var jag förstås överlycklig. Jag gick fram till det, satte mig i förarhytten och var redo för takeoff. När mitt rymdskepp sedan inte alls lyfte blev jag förtvivlad.
Hade vi inte tillräckligt med bränsle? Hade något gått fel under tillverkningen av farkosten? Hur styrde man den?
En fullkomligt förkrossad och undrande 17-åring kände sig besegrad av sin egen maskin. En obeskrivlig tomhetskänsla omfamnade mig. Det här var slutet.
Faktum är att det bara var några veckor sedan jag insåg det. Jag fick förstås aldrig några nycklar till farkosten - det var därför den aldrig lämnade marken. Svaret fanns alltid framför mig, så uppenbart men ändå så otydligt.
Det är väldigt svårt för mig att inte dra på smilbanden när jag i skrivande stund drömmer mig tillbaks till den där sommardagen 2008. Den där dagen då allt var perfekt, dagen då jag skulle sväva högt över molnen och skjuta ihjäl dumma gubbar som vandrade norra norrbottens massiva barrskog. Ännu har jag inte hittat nycklarna till mitt rymdskepp och tills jag finner dem är det denna inställning som gäller: I won't be takin' no days off 'til my spaceship takes off.
Ta det från Kanye!
I sinnet är jag redan där, kroppsligt har jag ett tag kvar. Det är bara en tidsfråga.
/Max aka Huselius
Men det gör inte jag. För allt blir alltid precis som jag vill att det ska bli. Ta bara det som hände för fem minuter sedan som exempel. Jag låg och tänkte på en ostmacka, jag satte mig på en kontorsstol och rullade fram till kylen, plockade ut ingredienserna och tillredde en felfri ostsmörgås. Det är konst för mig.
Skojade bara. Visst har det väl hänt att jag haft en aning för höga förväntningar någon gång för 500 år sedan. Som till exempel när jag ville att min morfar skulle bygga ett rymdskepp åt mig. Jag hade tänkt flyga runt lite i min farkost kring Vuono och Haparanda kommun, skjuta ner någon ond farbror lite här och var. Det lät ganska rimligt tyckte jag. När han sedan svängt ihop mitt skepp av trä var jag förstås överlycklig. Jag gick fram till det, satte mig i förarhytten och var redo för takeoff. När mitt rymdskepp sedan inte alls lyfte blev jag förtvivlad.
Hade vi inte tillräckligt med bränsle? Hade något gått fel under tillverkningen av farkosten? Hur styrde man den?
En fullkomligt förkrossad och undrande 17-åring kände sig besegrad av sin egen maskin. En obeskrivlig tomhetskänsla omfamnade mig. Det här var slutet.
Faktum är att det bara var några veckor sedan jag insåg det. Jag fick förstås aldrig några nycklar till farkosten - det var därför den aldrig lämnade marken. Svaret fanns alltid framför mig, så uppenbart men ändå så otydligt.
Det är väldigt svårt för mig att inte dra på smilbanden när jag i skrivande stund drömmer mig tillbaks till den där sommardagen 2008. Den där dagen då allt var perfekt, dagen då jag skulle sväva högt över molnen och skjuta ihjäl dumma gubbar som vandrade norra norrbottens massiva barrskog. Ännu har jag inte hittat nycklarna till mitt rymdskepp och tills jag finner dem är det denna inställning som gäller: I won't be takin' no days off 'til my spaceship takes off.
Ta det från Kanye!
I sinnet är jag redan där, kroppsligt har jag ett tag kvar. Det är bara en tidsfråga.
/Max aka Huselius
Kommentarer
Trackback
