Jag skojade bara
För elva år sedan rockade jag och mina bröder "Markoolio - Millenium 2" utan en tanke på vår morgondag. För fem år sedan åkte jag med Hökens karlar födda 1991 till Övertorneå och tog över dagiset Silvertallen för att spela DM i basket. För snart två år sedan gjorde jag mina sista dagar som gymnasist. Dagen efter studenten drog jag och mina kompanjoner till New York för att mörda svettiga män i övre medelåldern i stenhård streetbasket.
Ibland kanske det stämmer att det var bättre förr. Missförstå mig rätt, att lyssna på en finsk lönnfet pajas är kanske inte prio ett för mig nuförtiden. Men vid milleniumskiftet var jag onekligen bänkad varje lördagmorgon för att kika på det senaste Pokémon-avsnittet och det bästa som kunde hända var att mamma slängde ihop mockarutor på en fredag (även om det fortfarande smakar gott vilken dag i veckan som helst).
Men studenten*, resorna med det gamla pojkbasketlaget, grundskoletiden, gymnasiedagarna och NBA Live 2005-liren i Marcus Klassons källare kommer aldrig igen. I would be lying om jag slängde ur mig att jag inte saknar det.
2011 är jag exakt samma person som jag var 2005. Jag sysselsätter mig bara med lite andra saker vid 20 års ålder. Som till exempel att ligga halvdöd i soffan. Det äger.
Nä, men on a more serious note. Det går inte att neka det faktumet att jag har samlat på mig oändligt många badass-minnen med mina amigos genom åren. Kanske är det snart dags att flytta på sig.
Marcus är en förebild på det viset. Air Skurholmen har mellanlandat i Lund och stannar några år. Förhoppningsvis finns Luleå med som ett längre stopp i flygplansmästarens resrutt.
UNDERHÅLLNING. Ett underbart spel som jag är inofficiell världsmästare i.
* Studenten är sjukligt överhypad. Ska det vara någon slags bedrift att lyckas gå ut med G i alla ämnen? "För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra". Snarare fy fan vad vi är genomsnittliga. Okej, inte bara hat. Det är faktiskt ganska skönt att inte dränkas i plugg. Fast för de flesta slutar det ju absolut inte där, ni vet universitet o.s.v.
Jag skojade bara om allt. Det vet ni.
P.S. Du får gärna bjuda på mockarutor i helgen mamma, jag skojade inte om det! D.S.
/Max aka Huselius
Ibland kanske det stämmer att det var bättre förr. Missförstå mig rätt, att lyssna på en finsk lönnfet pajas är kanske inte prio ett för mig nuförtiden. Men vid milleniumskiftet var jag onekligen bänkad varje lördagmorgon för att kika på det senaste Pokémon-avsnittet och det bästa som kunde hända var att mamma slängde ihop mockarutor på en fredag (även om det fortfarande smakar gott vilken dag i veckan som helst).
Men studenten*, resorna med det gamla pojkbasketlaget, grundskoletiden, gymnasiedagarna och NBA Live 2005-liren i Marcus Klassons källare kommer aldrig igen. I would be lying om jag slängde ur mig att jag inte saknar det.
2011 är jag exakt samma person som jag var 2005. Jag sysselsätter mig bara med lite andra saker vid 20 års ålder. Som till exempel att ligga halvdöd i soffan. Det äger.
Nä, men on a more serious note. Det går inte att neka det faktumet att jag har samlat på mig oändligt många badass-minnen med mina amigos genom åren. Kanske är det snart dags att flytta på sig.
Marcus är en förebild på det viset. Air Skurholmen har mellanlandat i Lund och stannar några år. Förhoppningsvis finns Luleå med som ett längre stopp i flygplansmästarens resrutt.
UNDERHÅLLNING. Ett underbart spel som jag är inofficiell världsmästare i.
* Studenten är sjukligt överhypad. Ska det vara någon slags bedrift att lyckas gå ut med G i alla ämnen? "För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra". Snarare fy fan vad vi är genomsnittliga. Okej, inte bara hat. Det är faktiskt ganska skönt att inte dränkas i plugg. Fast för de flesta slutar det ju absolut inte där, ni vet universitet o.s.v.
Jag skojade bara om allt. Det vet ni.
P.S. Du får gärna bjuda på mockarutor i helgen mamma, jag skojade inte om det! D.S.
/Max aka Huselius
Kommentarer
Postat av: Fisken
Jag saknar allt det där. Det var en helt fantastisk tid, trots att självförtroendet flög upp och ner. Jag skulle kunna offra mycket för att ta mig tillbaks eller bara få uppleva den tiden igen.
Varför tvinga sig själv att växa upp egentligen? Jag har funderat över det och undrar om jag pallar det. Som nybliven 20-åring säger jag att min hittills bästa tid var då jag var 14-17. Dags att ha häng på jeansen igen och bara vara sig själv.
Compadré, vi ses snart.
Trackback
