Badhuset

För ungefär 20 minuter sedan vaknade jag av att en Liverpool-tavla ramlade ner i skallen på mig. Redan då hade jag mina aningar, någonting kändes inte rätt. Jag klev upp ur sängen med en bula lika stor som en knuten näve, satte mig vid laptopen och tyckte det var aktuellt att skriva in fel lösenord 28 gånger. Det var då jag fick ett hemskt sorgebesked. Då pratar jag inte om att det lilla som fanns kvar av gårdagens ranchdipp stelnat i skålen och kommer bli en kvarts långt mörker att diska - även om det finns en viss tragik i det.
Nej, jag talar förstås om att refrängernas mästare Nate Dogg lämnat jordelivet. Mannen har tydligen haft some serious issues med hälsan sedan 2007 och spenderade sina sista månader på ett rehabiliteringshem. Så helt oväntat var det kanske inte. Men väldigt tråkigt nevertheless.

Nu ska jag faktiskt vara ärlig med er. Jag har aldrig varit något hardcore Nate Dogg-fan. Jag har inte suttit och väntat på att nya låtar med Nate Dogg-featurings ska släppas. Men jag har alltid tyckt att han är en man som fått jobbet gjort. All heder till honom för det! Nathaniel Dwayne Hale, som han egentligen heter, har spelat in tunga bangers med alla från 2Pac till Eminem och frågan är om det går att hitta en smoothare röst än Nate Doggs?

Några av hans absolut bästa insatser finns enligt mig i de följande låtarna:

Pharoahe Monch, Mos Def & Nate Dogg - Oh No

2Pac feat. Nate Dogg - Thugs Get Lonely Too

Eminem feat. Nate Dogg - Shake That

Och den förmodligen absolut tyngsta. Tillsammans med Warren G - Regulate!



Nate Dogg var, när han levde, en legendar. Men legenden om honom kommer för alltid att finnas kvar.

Efter ett ledsamt inlägg som detta tänkte jag att vi kunde avsluta med något glatt och roligt. Fast nu insåg jag att det är alldeles för ansträngande att skriva något kul. Slut.

/Max aka Huselius