Muntliga presentationer

Båtar kluckar i vattnet

My passion, it's all passion
1. Vid varje tillfälle jag får går jag stenhårt i färgen. Visst har det hänt att jag har gått alldeles för hårt i fel färg också, men det är smällar man får ta som profesionell leverantör. En mycket vis man once told me that "livet består av 50 procent gambling" och sedan dess har hans ord fungerat som en ledstjärna för mig.
2. När jag inte går hårt i färgen går jag inte alls. Avkoppling är the master key till livets lås. Mitt hem är min rekreationsarea och även stället jag kommer till när lossgång vankas. Men för det mesta används hemmet som ett place av relaxering. Avkoppling efter avkoppling.
3. För att jag överhuvudtaget ska kunna slappna av eller gå bananer krävs något extra. Faktum är att jag använder mig av samma instrument för att uppnå dessa två helt olika sinnesstämningar. Detta instrument stavas bärsmusik. Like it or love it. Just make sure you embrace it.
När fel färg har attackerats med en alldeles för hög dos av hårdhet kan saker och ting spåra ur. Det har hänt.
Men då gäller det bara att blinka och på så vis bota sin skalle. Alla kan göra det. Vissa tillåter sig bara inte att klara av det.

Jag lämnar er med denna tanke:
Can't is the cancer of happen.
/Max aka Huselius
Min stora hemlighet
Det finns något som jag inte har vågat tala öppet om tidigare. Hittills har jag bara sagt det bakom stängda dörrar, i mindre församlingar, bland nära och kära helt enkelt. Jag har vetat det under en längre tid, en väldigt lång tid. Men aldrig riktigt klarat av att samla mod och prata högt om det. Jag inser nu att det enda som denna tystnad inneburit är en enorm oärlighet gentemot mig själv och mina vänner. Här kommer det i alla fall:
Jag hatar norrbottniska TV- och radioreklamer. Det smärtar i både öron och ögon varenda gång jag ser en tjock farbror sjunga om Piteortens Chark i rutan. Minuterna efter en sådan händelse brukar Niklas finna mig i fosterställning i duschen med ett sylvasst rakblad i ena handen och ett rostigt rivjärn i den andra.
Okej, gamla tanter och farbröder kanske tycker att det är supermysigt med en öronbedövande jingel som sjungs med alldeles för bred dialekt. Men vill verkligen Naturbruksgymnasiet i Kalix nå ut till den målgruppen med sin usla sång? Det är svårt att säga. Men det verkar nästan som att pensionärer är den publiken som många norrbottniska företag vill attrahera. Nordiska Bil är ett annat företag som fullkomligt dominerar mellan olika TV-program.
Vad har jag att säga till människorna bakom dessa minst sagt genialiska reklamer?
Jag beundrar er uselhet. Ni har misslyckats med det så många andra har lyckats med - att göra bra reklamer. Ni ska veta att det är helt okej att inte vara världssämst, glöm aldrig det!
Men jag ägnar ju onekligen ett helt inlägg åt det här, så jag antar att dessa reklammakare har gjort någonting rätt. För jag kan uppenbarligen inte släppa deras verk. Men om det var deras avsikt att beröra människor på detta vis, det låter vi vara osagt.
Ovan ser ni den raka motsatsen till Nordiska Bil-reklamer. Det här är kvalitet.
Män svimmar aldrig. Vi tar bara omedvetna tupplurer. Kom ihåg det.
/Max aka Huselius
Tre vackra pinnar
I think you stand under me if you don't understand me
Jag kommer nog aldrig att sluta förundras över mat. Så gott och underhållande. Några burkar Coca-Cola med en kebabpizza från Teos Kvarterskrog till exempel - där snackar vi en smakupplevelse utöver det vanliga. En sådan explosion av salt, sött, beskt och surt får mina smaklökar att dansa "små grodorna" runt den midsommarstång som många kallar för tunga. Försök att picture that. Vilket kan vara ganska svårt för någon som inte vet hur en smaklök ser ut. Det gör inte jag heller, därför är det bara att låta fantasin flöda. Och fantasi, det är absolut ingen bristvara här i Strandhuset. Men jag ska inte dyka djupare i det ämnet, det skulle bara ge er en väldigt bisarr bild av mig.
Ordet "bisarr" leder mig dock osökt in på den typ av humor som jag är förtjust i. Nämligen brittisk, sjuk sådan.
Nej, skamt åsido, jag gillar verkligen inte all typ av komik. Men när jag väl fastnat för något kan jag inte sluta titta på det. Jag kan då heller inte sluta att utsätta min omgivning för det genom att återberätta och citera sketcher konstant. Och jag planerar inte att sluta med inom de närmsta fem åren, därför kan jag redan nu förvarna människorna i min omgivning om detta: buckle up, it's gonna be a bumpy ride.
Med andra ord - personer som känner mig väl har nog en ganska bra aning om vad som gets my juices flowin'.
Detta påtvingande gäller även för Lil' Wayne-rhymes. Men det brukar bara alla njuta av att höra, särskilt David.
NU är tiden inne. Timingen är perfekt. Jag tror att ni, våra kära läsare, är redo för Kreml High.
Sketchen ovan kommer troligen inte att få er att skratta. Men titta på den några gånger, låt den jäsa ett par dagar och sen ska ni nog se att den blir kalaskul.
Jag tror för övrigt att smaklökar ser precis ut som de gula du finner i grönsaksdisken på Ica Kvantum. Fast med ben, armar, paljettögon och mun.
/Max aka Huselius, stolt socialt handikappad.
Orken

Rubrik
Men för det mesta hoppas jag att det inte stämmer. Jag vill, precis som Jason Diakité säger, ha min bit av kakan och äta den med. Sen tar jag gärna två bitar till och en flaska isvatten på det.
Hur ska du få in isbitar i en PET-flaska undrar ni då? Jag tror nog att jag väljer att förvara denna vattenbehållare i frysen för att sedan ta ut den precis innan drycken blir till is.
Men det är ju inte isvatten, säger någon då.
Kanske inte, säger jag - men det smakar minst lika bra i alla fall. Nog om det.
TVÅdag är dagen med stort D. How I Met Your Mothers säsongsavslutning ligger ute på nätet. Jag och mannen som rimmar på Pilsner ska kika sönder detta avsnitt om bara några minuter. Nu måste jag gå ner och öppna åt honom.
They say time flies. Well mine is first class.
/Max aka Huselius
Pär Mårts

Superkul

En helt vanlig torsdag

The ultimate breakdown
För en tid sedan fick jag en request om att definiera det finaste hänget som existerar. Något som skulle kunna ingå i lunchätandets hall of fame, eller kanske the hall of fame för alla former av möten. Som ni troligen redan listat ut vid det här laget talar jag naturligtvis om Tiensuu-hänget.
För mig går det inte att säga exakt vad ett Tiensuu-häng innebär. Men jag vet att det är ett sorts tillstånd. Hänget med Mr. T kan jämföras med buddhismens nirvana. Jag vill gärna tro att alla vi som någon gång under våra liv får uppleva ett Tiensuu-häng har handlat väl. Vi har behandlat vår omgivning felfritt och kan betraktas som kompletta personer. Några av känslorna som ens lekamen fylls av vid Jens Tiensuus närvaro är följande:
Lättnad.
Den eviga frihetskänslan.
Glädje.
Lycka.
Urskog.
Det vi kan konstatera, det är att mat alltid välkomnas. Mat gör allting trevligt och som ni känner till sedan tidigare är ett av mina största intressen att äta. Och om man får göra det i goda vänners lag tillsammans med en handfull härliga berättelser samt hätska diskussioner - då kan det inte bli mycket bättre.
Om vi kikar tillbaks på de senaste 25 Tiensuu-hängen som avnjutits kan vi fastställa att föda och tilltugg har spelat viktiga roller vid dessa tillställningar. Precis som under den sista måltiden trivs samtliga och äter sig mätta på det krubbet som erbjuds. Det är egentligen allt som kan sägas i ämnet riter gällande det bästa av häng.
Men efteråt, när ett Tiensuu-häng har kommit till sitt slut, då vill man bara tillbaks. Och hela ditt liv kommer att dedikeras åt att få umgås med denna principfasta karl på nytt. På något vis skulle jag vilja påstå att Jens har upplyst mig och även totalförändrat min livsåskådning, till och med givit min tillvaro en mening.
Nu är jag troende, I believe in Tiensuu.
Faktum är att om jag hade fått önska mig vad som helst just nu. Ja, då hade en kall öl och en kebabpizza med Jens under en stekhet sommardag definitivt återfunnits på toppen av min lista.
Jag bryter ner saker så hårt att jag borde klassas som saprofyt.
/Max aka Huselius
Komplettering

LYSANDE. Det är inte bara hans musik, utan även hans nylle.
Som jag berättat tidigare har denne man, Lil' Wayne, tatueringar i ansiktet som bokstavligen lyser i mörkret. Som han själv säger:
Even in a dungeon I glow, even if it aint sunny I glow. If it aint about money I go... nowhere, I'm nailed to the floor.
Självlysande. Då är man alltså fantastisk utan någon annans hjälp?
/Max aka Hus'
I ordens djungel
Jag vill själv inte vara sämre än någon annan. Därför har jag bestämt mig för att hugga in på en rapplåt och sedan bryta ner denna bit för bit för våra stackars läsare.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - det finns inga genvägar till det perfekta ljudet. Och ljud är indeed en stor del av min jäktfyllda vardag. För mig fungerar musik som någon sorts form av känsloförtydligande. När jag är arg passar en viss sorts musik, när jag är ledsen en annan och när jag vill gå tillbaks till mina gangsterrötter för att känna mig som den tvättäkta thugen jag faktiskt är - då passar Alexander Rybak alldeles utmärkt. Och när jag är arg samt lyssnar på ilsken musik blir jag ännu mer förbannad. Fast på ett skönt sätt och utan att jag misshandlar folk till höger och vänster. Ni kanske förstår, men troligen inte.
Idag faller hursomhelst lotten på min gode vän Dwayne Michael Carter och hans gamla superhit "Lollipop". Fem minuter fyllda av gåtor, hemliga meddelanden och ordlekar som skulle få vilken pessimist som helst att dra på smilbanden. Nu återstår det bara att göra som de svartögda ärtorna säger och få det här partajet startat.
Attack!
Slå nu igång Lil' Wayne - Lollipop för den ultimata känslan vid läsandet av detta inlägg.
Okay, lil' mama had a swag like mine
She even wear her hair down her back like mine
Med dessa ord inleder Weezy sin rappinsats i denna låt. De två ovanstående raderna förmedlar ett budskap som smeker min nakna själ. Denna makabra ordföljd berör mig mer än vad en levande människa någonsin har gjort.
Det han menar är alltså att en tjej har likadan swag som honom. Hennes hår hänger också ner längs hennes rygg, precis som Waynes dreadlocks gör på honom. Tänkvärt. Men vi fortsätter.
Någon gång innan refrängen får Dwayne ur sig de följande meningarna:
She wanna lick, lick, lick, lick me like a lollipop
Shawty wanna lick me
So I let her lick the (w)rapper
Lollipop, eller klubba/slickepinne, används som ett positivt ord för att beskriva något som är sött och saftigt o.s.v.
Han menar helt enkelt att en tjej/tjejer vill slicka honom som om han vore en godisklubba, vilket han också låter henne/dem göra. Men det engelska ordet rapper uttalas på samma sätt som wrapper och beroende på vilket av dessa han menar blir betydelsen lite olika. Det är också hans tanke. I detta läge skulle jag vilja säga att det är fri tolkning som gäller, vilket gör dessa rader så mycket mer intressanta.
Det var allt för denna gång. I framtiden kanske jag analyserar just din favoritlåt och hittar roliga hemlisar någonstans i sångtexternas djupa orddjungel. Den som lever får se.
Idioti på en sanslöst hög nivå. Det var det jag ville få fram.
/Max aka Huselius
1 och 11


Dialog
En passning till er som bryr er

Att dominera en yta
Charlie Sheen är inte from this particular terrestrial realm. Han är en total freakin' rockstar from Mars. Han är inte uppbyggd på samma sätt som vanliga människor. Tigerblod pumpas runt i hans vener.
Själv är jag inte från den här världen, men jag bor i den. Jag är en rakt upp gangster - det har jag alltid varit. Från Mars eller inte, godisen är i alla fall fantastisk.
Señor Chang däremot. Han är en man som inte kan dö. Jag vet inte om han är från en annan planet, men allt annat skulle förvåna mig. Den här mannen tar över och dominerar ett rum på ett vis som skulle få alla militära befäl i världen att rodna. Så buckle up inför klippet under denna text. Jag ger er: spanskläraren Señor Chang från TV-serien The Community.
Jag älskar konformitet. När människor har fria händer att göra vad de vill - då härmar de oftast varandra. Ju mer man försöker se unik och egen ut, desto mer ser man bara ut som alla andra.
Konformitet äger.
/Max aka Huselius
En tid av insikt
Anyways, som Herr Olssons senaste inlägg indikerade spenderade vi Valborgshelgen på andra orter. Den sistnämnde i Ryssland och undertecknad i den nordligaste delen av Danmark, Skåne alltså.
Och som vanligt under resor som varar under längre än tolv timmar har man vuxit som person när man anländer på hemmaplan igen. Ibland hittar man helt nya sidor hos sig själv, sidor som knappt fanns i ens vildaste fantasier. Ibland inser man inte att denna personutveckling ägt rum överhuvudtaget.
Men det var med ett leende på läpparna som jag landade med det Gjörupska privatplanet i en stad där Karl Petersen härskar. Jag visste redan då att det var en förbättrad Max som om tjugo minuter skulle vara på väg in i Strandhusets omdiskuterade hiss. Bara några få timmar tidigare hade människor som vandrade Lunds torg pekat och skrikit: "Titta, där är den där mogna killen från Luleå" och "Jag har hört att snubben med en död hamster på hjässan ska vara supertrevlig".
Visst var det så. Jag har alltså inte bara ett avlidet pälsdjur på skallen. Näe, det är mycket värre än så. Jag har under dagarna i spettekakans förlovade land blivit en mogen och sympatisk varelse. Detta grundar jag på tre enkla saker:
1. Jag svarar alltid på tilltal.
2. Alldeles för stora jeans ligger i mitt förflutna.
3. Jag föredrar nuförtiden att hälsa med ett "Hallå där!", istället för en näst intill apatisk nick.
Nedan kan ni kika på en karl som kan jämföras med mig i mognad och trevlighet. Där vill jag påstå att vi nästan ligger på samma nivå.
Hursomhelst, det var kul i Lund. Även om jag tenderar att finna det negativa i allt som händer så hade jag en god tid in the town som Marcus Klasson springer om nätterna. Big ups till alla som deltog i en trevlig resa.
Det finns för övrigt ingenting som heter mogen (om vi inte talar om frukt det vill säga). Det är idiotiskt att påstå att man själv har mognat som människa. Det handlar bara om vare sig eller inte man är beredd att låta folk se ens verkliga personlighet. Carl Henrik är undantaget som bekräftar regeln.
Jag är ut, låt mig se min hatt. Och jag rockar den så lågt att jag inte kan se var jag befinner mig.
/Max aka Mogen