En tid av insikt
De närmaste dagarna skulle kunna beskrivas som något av en bloggtorka. Det ber vi staffmedlemmar i Strandhuset inte alls ursäkt om. Vi är nästa lika häftiga som Bandit Rock - "Vi spelar vad vi vill". Fast istället skriver vi när vi vill. Både jag och Niklas skrattar hela vägen till banken i slutet av varje månad ändå, det spelar ingen roll hur mycket/när vi skriver. Vi har ett avtal med blogg.se som ger oss 32000 att dela på varenda månad, hur lite eller mycket vi än lyckas vräka ur oss.
Anyways, som Herr Olssons senaste inlägg indikerade spenderade vi Valborgshelgen på andra orter. Den sistnämnde i Ryssland och undertecknad i den nordligaste delen av Danmark, Skåne alltså.
Och som vanligt under resor som varar under längre än tolv timmar har man vuxit som person när man anländer på hemmaplan igen. Ibland hittar man helt nya sidor hos sig själv, sidor som knappt fanns i ens vildaste fantasier. Ibland inser man inte att denna personutveckling ägt rum överhuvudtaget.
Men det var med ett leende på läpparna som jag landade med det Gjörupska privatplanet i en stad där Karl Petersen härskar. Jag visste redan då att det var en förbättrad Max som om tjugo minuter skulle vara på väg in i Strandhusets omdiskuterade hiss. Bara några få timmar tidigare hade människor som vandrade Lunds torg pekat och skrikit: "Titta, där är den där mogna killen från Luleå" och "Jag har hört att snubben med en död hamster på hjässan ska vara supertrevlig".
Visst var det så. Jag har alltså inte bara ett avlidet pälsdjur på skallen. Näe, det är mycket värre än så. Jag har under dagarna i spettekakans förlovade land blivit en mogen och sympatisk varelse. Detta grundar jag på tre enkla saker:
1. Jag svarar alltid på tilltal.
2. Alldeles för stora jeans ligger i mitt förflutna.
3. Jag föredrar nuförtiden att hälsa med ett "Hallå där!", istället för en näst intill apatisk nick.
Nedan kan ni kika på en karl som kan jämföras med mig i mognad och trevlighet. Där vill jag påstå att vi nästan ligger på samma nivå.
Hursomhelst, det var kul i Lund. Även om jag tenderar att finna det negativa i allt som händer så hade jag en god tid in the town som Marcus Klasson springer om nätterna. Big ups till alla som deltog i en trevlig resa.
Det finns för övrigt ingenting som heter mogen (om vi inte talar om frukt det vill säga). Det är idiotiskt att påstå att man själv har mognat som människa. Det handlar bara om vare sig eller inte man är beredd att låta folk se ens verkliga personlighet. Carl Henrik är undantaget som bekräftar regeln.
Jag är ut, låt mig se min hatt. Och jag rockar den så lågt att jag inte kan se var jag befinner mig.
/Max aka Mogen
Anyways, som Herr Olssons senaste inlägg indikerade spenderade vi Valborgshelgen på andra orter. Den sistnämnde i Ryssland och undertecknad i den nordligaste delen av Danmark, Skåne alltså.
Och som vanligt under resor som varar under längre än tolv timmar har man vuxit som person när man anländer på hemmaplan igen. Ibland hittar man helt nya sidor hos sig själv, sidor som knappt fanns i ens vildaste fantasier. Ibland inser man inte att denna personutveckling ägt rum överhuvudtaget.
Men det var med ett leende på läpparna som jag landade med det Gjörupska privatplanet i en stad där Karl Petersen härskar. Jag visste redan då att det var en förbättrad Max som om tjugo minuter skulle vara på väg in i Strandhusets omdiskuterade hiss. Bara några få timmar tidigare hade människor som vandrade Lunds torg pekat och skrikit: "Titta, där är den där mogna killen från Luleå" och "Jag har hört att snubben med en död hamster på hjässan ska vara supertrevlig".
Visst var det så. Jag har alltså inte bara ett avlidet pälsdjur på skallen. Näe, det är mycket värre än så. Jag har under dagarna i spettekakans förlovade land blivit en mogen och sympatisk varelse. Detta grundar jag på tre enkla saker:
1. Jag svarar alltid på tilltal.
2. Alldeles för stora jeans ligger i mitt förflutna.
3. Jag föredrar nuförtiden att hälsa med ett "Hallå där!", istället för en näst intill apatisk nick.
Nedan kan ni kika på en karl som kan jämföras med mig i mognad och trevlighet. Där vill jag påstå att vi nästan ligger på samma nivå.
Hursomhelst, det var kul i Lund. Även om jag tenderar att finna det negativa i allt som händer så hade jag en god tid in the town som Marcus Klasson springer om nätterna. Big ups till alla som deltog i en trevlig resa.
Det finns för övrigt ingenting som heter mogen (om vi inte talar om frukt det vill säga). Det är idiotiskt att påstå att man själv har mognat som människa. Det handlar bara om vare sig eller inte man är beredd att låta folk se ens verkliga personlighet. Carl Henrik är undantaget som bekräftar regeln.
Jag är ut, låt mig se min hatt. Och jag rockar den så lågt att jag inte kan se var jag befinner mig.
/Max aka Mogen
Kommentarer
Trackback
