Mina vänner pt. 5
The first time I laid my eyes on Marcus Klasson I didn't think much of him... Han sportade en fin mittbena à la nittiotal och han hade stora problem med att gå samtidigt som han förde bollen mellan benen. "Jag hatar den här övningen", sa han frustrerat.
Det var först flera år senare som vi såg hans riktiga potential. Marcus är en entertainer i själen. Han älskar att framträda, att se till att alla har roligt. Marcus har också definitionen av ett naturligt leende och ett smittande skratt.
Men även solen har sina fläckar. Marcus har alltid haft en lite för stor förkärlek till randiga tröjor. Han har också alltid hämmats av en osäkerhet. När vi skrattade med honom fanns det en tanke om att vi skrattade åt honom. Det var först efter en lång tid i vänskapskretsen som han öppnade sig. Idag är Marcus en stilig ung man med framtiden för sig. Vi saknar honom lite, säger vi ofta. Han säger samma sak tillbaka, och sen ler han på det där sättet som bara Marcus kan. Som om det inte finns ett enda moln på himlen.
Jag är stolt över att kalla Marcus för min vän. Att följa hans utveckling har varit en av de största resorna i mitt liv.
Ingen av mina drömmar blev någonsin verklighet
Tills den dagen då jag hittade dig
Även om jag låtsas att jag har gått vidare
Så kommer du alltid att vara min baby
Jag fann aldrig rätt sätt att säga
Att du är den jag tänker på varje dag
Och jag vet att oavsett var kärleken tar mig
Så kommer en del av mig att alltid vara med dig
/Nisse och Max
Curryteorin
Och det härliga är att folk aldrig lär sig, i alla fall inte jag. När Dundret (Gällivare) står som motståndare i en basketmatch räknar man med att möta ett gäng bönder som knappt klarar av att svälja köttbullar. Nu är tyvärr fallet ofta så, men man vinner ändå bara med tio poäng till slut. Detta på grund av ens förutfattade meningar, undervärdering och en liten gnutta nonchalans.
Självklart finns det ett undantag som bekräftar regeln. Detta undantag stavas curry, denna avvikelse har också lagt grunden till något som jag valt att kalla för - The Curry Theory.
Den lyder som följer:
Du förlorar ingenting på att underskatta curry, så länge du äter det trots din låga värdering. Innan du hinkar i dig några liter currydressing förväntar du dig ingen explosion av smaker. Men bara sekunder senare är underskattningen ett minne blott. Du inser hur mångfacetterat curry är, du möts av nya smaker och känslor varje gång curryn möter din tungspets.
Jag tycker att det är gott med curry, även fast det luktar ganska mycket.
Insåg också nyss att denna curryteori förmodligen gäller all mat och en rad andra saker utöver ting som kan förtäras.
Vem är väl då lämpligare att kika på än Golden State's Stephen Curry? Här drar han en okie-doke i nyllet på Chris "Birdman" Andersen. Fint.
To sum it all up: The Curry Theory - rock solid.
/Max aka Huselius
Mina vänner pt. 4
Ni kanske inte tycker att Oskar verkar vara något speciellt. Det tog även mig åtskilliga månader att inse de särskilda egenskaper som gjort honom till killarnas favorit här i Strandhuset. Hans rappa tunga, hans outtröttliga entusiasm, hans värme och hans härliga cynismer. Kort sagt: hela hans emotionella spännvidd. Han har en förmåga att engagera de apatiska och smälta de obändiga. Dessutom kan hans farsa tillreda Sveriges bästa pannacotta. Nej, sedan Oskar Nordström blev en del av vårt kompisgäng har ingenting varit sig likt.
Jag kommer glömma bort världen som jag en gång kände så väl
Men jag svär att jag aldrig kommer glömma dig
Ack, om min röst kunde nå tillbaka genom vårt förflutna
Då skulle jag viska i ditt öra:
Älskling, jag önskar att du var här
/Max aka The Love Guru
Mina vänner pt. 3
Björn Tosser. En livsviktig kugge i denna maskin som vårt kompisgäng kommit att bli.
När vi går ner för livets ensamma motorväg
Är det svåraste som finns att hitta en vän eller två
Att finna den där hjälpande handen
Någon som förstår när du känner att du förlorat ditt sätt
Att ha någon där som säger:
Jag ska visa dig
/Max aka The Love Guru
Välsignad vare han som kom i herrens namn
Efter regn kommer solsken, det känner alla till. Tydligen även David Nilssons föräldrar - Henko och Eva.
Året var 1990, Henrik kände hur det knöt sig i magens nedre regioner. Han visste precis vad som var på gång. Denne cloettakarl behöll lugnet, men med det obeskrivliga magstödet han besitter vrålade han från toppen av Luleås Domkyrka:
- DET ÄR DAVID JAG VILL HA!
Norrbotten frös till och stod som paralyserat under fem långa minuter. Messias var på väg.
Sagt och gjort, Eva blev med barn. Det var en härlig graviditet, men under den sista månaden med Davve i magen fick de blivande föräldrarna ett tungt besked. Den dåvarande statsministern Ingvar Carlsson hade bestämt att alla invånare i landet skulle bli skattepliktiga och var tvungna att skattskrivas i sin födelsestad. Eva och Henrik, som båda två härstammar från Minnetonka, Minnesota, fick promenera till USA.
Mannen i förhållandet sprang, med sin kvinna på ryggen, över Atlanten och efter 24 minuter var de två framme i Minnetonka. Eva var i akut behov av lite sömn inför morgondagens skatteskrivning och paret bestämde sig för att ta in på ett hotell. Henko knackade på hos två olika ställen, sen orkade han inte mer. Det kändes inte värt det, även fast det med 100 procents säkerhet fanns lediga sovplatser på ett hotell rakt över gatan.
De flesta av er förstår nog var jag är på väg vid det här laget - David Nilsson=Jesus, vår frälsare.
På vilket sätt ska han frälsa oss? Jo, han avlades fram av Gud, Henko och Eva för att upprätthålla en oerhört vital balans på jorden. Nämligen balansen mellan hat och kärlek, ilska och glädje. Han säger det bäst själv i klassisk Davve-manér:
- Jag ser till att det inte blir en inflation av glädje.
För det står vi dig i evig skuld, David.
Mitt bidrag till att upprätthålla en jämnhet i kampen mellan kärlek och hat blir detta:
90-talet ägde. Se videon nedan så fattar ni vad jag snackar om.
Pink suger. En av de sämsta artisterna jag känner till. "Call me up if you a gangsta" låter inte rätt vem som än säger det. Ännu mindre när det kommer från en 31-årig white girl från Doylestown. Där har du lite att jobba på, Pink.
(Tack för att du skjutsade mig tidigare David).
/Max aka Huselius
Mina vänner pt. 2
Jag och Nilse har nånting. Vi har det där lilla extra, nästan kemiska, som gör att två killar inte behöver tala med varandra. Vi vet. Man vet vad den andre tänker och ibland räcker det med en liten nick eller ett leende. Man förstår ändå. Men det har inte alltid varit så. När Nilse var ny i vår kompiskrets var han spänd och svåråtkomlig. När han försökte spela mjuk och ledig blev det alltid fel. Men Strandhuset visade sig vara den rätta kuren för Nilse. Och nu är vi här, flera år senare. Nilse - fin och solbränd och jag alltid vid hans sida.
Nils Gjörup är och förblir en av hörnstenarna i det gamla vanliga gänget.
/Max aka The Love Guru
Mina vänner
Jag har tänkt lyfta fram några av mina närmaste vänner de kommande dagarna. Tala om vad de betytt för mig, vad jag har haft för inverkan på deras liv samt hur deras vardag förändrats sedan Strandhuset kom som en knight in shining armor och räddade våra vilsna själar. Förvänta er en följetongsupplevelse värre än Skilda Världar.
Jag vet inte vad jag skulle ta mig till utan David. Han kom in i mitt liv när min tillvaro var i spillror. Han räckte ut sin stadiga hand och jag klamrade mig envetet fast vid den. Det var först många år senare som jag insåg att David själv bar på lika djupa sår som vi andra. Ja, David kom också hit för många år sedan. På jakt efter vänskap och laganda. Som så många andra killar blev han kvar i denna oas i livets öken, detta skydd mot stormen som Strandhuset kommit att bli för honom och för oss andra killar.
David Nilsson, du är guld för mig.
Kärleken lyfter oss upp där vi hör hemma.
Där örnar flyger över höga berg.
Kärleken lyfter oss upp där vi hör hemma.
Långt ifrån världen nedan.
Där klara vindar blåser.
/Max aka The Love Guru
Jag vill ut i rymden
Men det gör inte jag. För allt blir alltid precis som jag vill att det ska bli. Ta bara det som hände för fem minuter sedan som exempel. Jag låg och tänkte på en ostmacka, jag satte mig på en kontorsstol och rullade fram till kylen, plockade ut ingredienserna och tillredde en felfri ostsmörgås. Det är konst för mig.
Skojade bara. Visst har det väl hänt att jag haft en aning för höga förväntningar någon gång för 500 år sedan. Som till exempel när jag ville att min morfar skulle bygga ett rymdskepp åt mig. Jag hade tänkt flyga runt lite i min farkost kring Vuono och Haparanda kommun, skjuta ner någon ond farbror lite här och var. Det lät ganska rimligt tyckte jag. När han sedan svängt ihop mitt skepp av trä var jag förstås överlycklig. Jag gick fram till det, satte mig i förarhytten och var redo för takeoff. När mitt rymdskepp sedan inte alls lyfte blev jag förtvivlad.
Hade vi inte tillräckligt med bränsle? Hade något gått fel under tillverkningen av farkosten? Hur styrde man den?
En fullkomligt förkrossad och undrande 17-åring kände sig besegrad av sin egen maskin. En obeskrivlig tomhetskänsla omfamnade mig. Det här var slutet.
Faktum är att det bara var några veckor sedan jag insåg det. Jag fick förstås aldrig några nycklar till farkosten - det var därför den aldrig lämnade marken. Svaret fanns alltid framför mig, så uppenbart men ändå så otydligt.
Det är väldigt svårt för mig att inte dra på smilbanden när jag i skrivande stund drömmer mig tillbaks till den där sommardagen 2008. Den där dagen då allt var perfekt, dagen då jag skulle sväva högt över molnen och skjuta ihjäl dumma gubbar som vandrade norra norrbottens massiva barrskog. Ännu har jag inte hittat nycklarna till mitt rymdskepp och tills jag finner dem är det denna inställning som gäller: I won't be takin' no days off 'til my spaceship takes off.
Ta det från Kanye!
I sinnet är jag redan där, kroppsligt har jag ett tag kvar. Det är bara en tidsfråga.
/Max aka Huselius
Jag och jag mot världen
Jag vill verkligen prata om bussupplevelser nu känner jag. Vill jag något, då gör jag det.
En dag för något år sedan då jag var aktiv gymnasist satte jag mig själv, precis som vanligt, i en onödigt jobbig situation på morgonen. Eftersom att jag sovit för länge blev jag tvungen att löpa i full fart till bussen samtidigt som jag åt en banan och skulle injicera några kilo vax i frillan. Självklart var det högvinter utomhus och självklart låg det pudersnö över en glashal plätt ungefär 20 meter före busshållsplatsen. Med LLT-bussen i min högra ögonvrå tog jag några brutalt explosiva löpsteg, halkade på isen, landade på min frukost, tappade ut vaxburken och begravde mitt nylle i snö. Om ni tror att det slutade där är ni helt fel ute.
Nä, jag skulle tamejfan ha min redemption. Så jag bakade en enorm isblandad snöboll, nitade den rakt i bussens bakruta och höjde mitt mittenfinger mot skyn. 1-0 till Max. Det spelade ingen roll att min granne kom tio meter bakom och tittade aningen snett på mig. Jag är en man som alltid vinner.
Till en helt annan historia som är fantastiskt fyllig och detaljrik. Det här var endast några månader sedan när jag i lugn och ro skulle åka buss ungefär 500 meter. Jag klev in på bussen med en swagger så snäv att den kunde nypa folk och ett leende från öra till öra. Jag räckte fram min 500-lapp som den kontantfontänen jag faktiskt är och till min stora förvåning vägrade denne 89-årige busschaufför att ta emot min lapp.
"Den där får du växla på någon affär", sa han. Hur skulle jag hinna med det? Bussen går ju om en sekund. Det var otroligt turligt att min gode vän Andrés kunde lägga ut tio kronor för min långa bussfärd.
Då tänker ni säkert - Max, vad blev din hämnd denna gång då? Jo, jag matade på stoppknappen vid varje tillfälle som gavs, alltså vid samtliga hållplatser. Eller jag tänkte i alla fall göra det, men jag kan säga att jag såg förbaskat arg ut där jag satt i alla fall.
Nu kommer jag inte på någon fler. Så vi nöjer oss med resultatet: Max-Världen, 2-0.
MONEY FOUNTAIN. Tänk er att det kommer pengar ur denna fontän, då hade det varit jag.
Shit happens and since I’m the shit, I’m who it happens to.
/Bussmannen aka Huselius
Det sociala spelet
Vem fan är "mogen" egentligen? Hur kan någon ens klassa sig själv som "mogen"?
Det är förmodligen en tragisk filur vi har att göra med då. Med tanke på att en person som klarar av att betrakta sig själv som mogen säkert tycker att människor som är ett och två år yngre inte kan bete sig i sociala sammanhang.
Dessa personer har utan tvivel en ytterst sund och vuxen syn på saker och ting.
Exempel: Han var nog den mognaste av alla elever i klassen.
Det är Wikipedias definition av en mogen person. Själv tror jag inte att man kan vara mogen.
Du kan vara lillgammal, du kan vara en tråkig djävel som bara vill ruttna i ditt hem framför bingolotto eller så kan du live life to the fullest. Leva ett riktigt rockstjärneliv à la Lars Stenberg eller Charlie Sheen.
Människorna som är så träaktiga och häpnadsväckande bedrövliga lever monotona liv med sociala spärrar värre än tvångstankarna hos en OCS-patient. Och om du helt enkelt är så tråkig kan du omöjligen göra något som uppfattas som barnsligt eller omoget. Då måste du alltså vara mogen, det känns absolut som en solklar slutsats.
Don't get me wrong though. Det är inte alltid rätt att köra på all in-attityden. Men man ska nog mixa upp skiten ganska hårt. 
VIS. Den här mannen har varit vuxen hela livet. Mark Levengood är trevlig.
Nu har det hänt mig två gånger under 2011. Jag har blivit ifrågasatt på bussen när jag försökt passera som skolungdom. En stor personlig vinst för mig. Det känns nu som att jag får skörda all den frukt som jag så länge odlat. Äntligen har folk börjat ta min skäggväxt på allvar. Jag är vuxen på både utsidan och insidan - en ansvarsfull, mogen och framför allt supertrevlig kille. Men with great powers comes great responsibility. Nu tror andra medlemmar av den vuxna communityn att jag ska kunna bygga stugor med mina bara händer. Att jag ska stanna och småprata på stan och att jag inte ska ha gällivarehäng på mina jeans. Det är ett tufft liv.
On a more serious note. Jag tror att man aldrig växer upp helt. Det handlar snarare om att anpassa sig beroende på sin omgivning och hur man förväntas agera. Innerst inne kommer jag alltid att vara killen som blir full i skratt av att rita med mina fingrar på kompisars immiga bilrutor. Det är fan bra humor.
/Max aka Huselius
En härlig inställning
1. Antingen är du en övertrevlig djävel som ställer sig omänskligt positiv till allt som någonsin inträffar. Du simply tror på den goda människan. En riktig förebild, kul för dig.
2. Utåt är du hur trevlig som helst. Kanske lite blyg, du slänger inte ur dig till vem som helst vad du tycker om folk och fä. Men bakom stängda dörrar sitter du i din lilla koja och är förbannad på allt och alla. Classic svennebanan.
3. Min personliga favorit. Med en brutalt cynistisk syn på livet förväntar du dig att varenda person du möter är en jubelidiot, tills de bevisat motsatsen. Du angriper allt du gör med samma inställning, nämligen "allt är skit och det kommer gå åt helvete". Då kan du inte bli annat än positivt överraskad.
Ibland önskar jag att nummer ett beskrev mig på bästa sätt, andra gånger önskar jag att trean gjorde det.
Det hade på något vis givit mig en tydligare image, lite karaktär. Nu är det tyvärr så att jag, enligt mig själv, varken är en etta eller trea. Nej, jag är nog en tvåa. Fast inte så trevlig och med mer plastdiamanter i öronen.
Men när jag sitter på bussen, lyssnar på gangster-rap av det hårdaste slaget och ser insanely blasé ut fast mina trumhinnor håller på att sprängas av den höga volymen vill jag tro att jag är en klockren trea.
Jag citerar vår gamle vän Johnny: "You may say I'm a dreamer, but I'm not the only one".
Från tid till tid intalar jag mig själv att Leif GW Persson är treornas och cynismens stamfader. Jag måste även ge den skäggige mannen cred för sin trollbindande stämma. Jag vill lyssna på denne mammoth of a man dagarna i ända.
Han är galet obrydd och vet så mycket mer än alla andra på samma gång. En del kanske tycker att han ser lite lustig ut - men precis som Göran Greider har han en hel del vettiga åsikter.
/Max aka Huselius
Den stora skillnaden
Som många säkert redan listat ut menar jag naturligtvis maskulinitet.
Med fejkdiamanter i öronen, snäva lilafärgade tröjor och ett stenhårt handslag har jag svårt att tänka mig en manligare karl än just mig själv. Kenny Powers skulle eventuellt kunna utmana mig. Men han skulle nog inte stå pall längre än en rond med en bicepsfanatiker som jag.
Okej, jag har fått nog av stating the obvious. Men samtidigt vill jag bara tillägga detta:
Ta fram ett lexikon, leta dig fram till saker som börjar på bokstaven "M" och bläddra sedan vidare till ordet "maskulin". Vad ser du för något? Jo, just det. En bild på yours truly.
Om Niklas är en djävel på att slänga ihop en jambalaya så är väl jag en djävel på att slänga ihop listor. Vi luktar på en ny sådan några rader ner.
Manligt:
Att grilla. Yeah, you heard me. Det är karligt nå djävulskt att grilla kött. Helst något förbaskat dyrt sådant också. Riktiga män fascineras av elden, har respekt för den - men är samtidigt långt ifrån rädd för den.
Bärs. "What's not to love?" som vår gode vän Charlie Sheen sade. Det är gott, det är stilistiskt vackert och det innehåller mycket kalorier. Öl symboliserar manlighet bättre än något annat.
Skägg. Vill inte göra någon ledsen. Men det är svårt att ta en "man" som inte besitter en stabil skäggväxt för att vara en riktig karl. Det ser häftigt ut.
Wife beater-linnen. Det spelar ingen roll om du är deffad eller har ölmage (kudos). Till er pojkar vars högsta dröm är att bli klassad som en man har jag endast ett tips: införskaffa ett wife beater-linne och tvätta det aldrig. Ser extra maskulint ut om du har en första klassens dörrmatta på bröstet.
Jag går hårt i färgen.
/Max aka Huselius
Jag skojade bara
Ibland kanske det stämmer att det var bättre förr. Missförstå mig rätt, att lyssna på en finsk lönnfet pajas är kanske inte prio ett för mig nuförtiden. Men vid milleniumskiftet var jag onekligen bänkad varje lördagmorgon för att kika på det senaste Pokémon-avsnittet och det bästa som kunde hända var att mamma slängde ihop mockarutor på en fredag (även om det fortfarande smakar gott vilken dag i veckan som helst).
Men studenten*, resorna med det gamla pojkbasketlaget, grundskoletiden, gymnasiedagarna och NBA Live 2005-liren i Marcus Klassons källare kommer aldrig igen. I would be lying om jag slängde ur mig att jag inte saknar det.
2011 är jag exakt samma person som jag var 2005. Jag sysselsätter mig bara med lite andra saker vid 20 års ålder. Som till exempel att ligga halvdöd i soffan. Det äger.
Nä, men on a more serious note. Det går inte att neka det faktumet att jag har samlat på mig oändligt många badass-minnen med mina amigos genom åren. Kanske är det snart dags att flytta på sig.
Marcus är en förebild på det viset. Air Skurholmen har mellanlandat i Lund och stannar några år. Förhoppningsvis finns Luleå med som ett längre stopp i flygplansmästarens resrutt.
UNDERHÅLLNING. Ett underbart spel som jag är inofficiell världsmästare i.
* Studenten är sjukligt överhypad. Ska det vara någon slags bedrift att lyckas gå ut med G i alla ämnen? "För vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra". Snarare fy fan vad vi är genomsnittliga. Okej, inte bara hat. Det är faktiskt ganska skönt att inte dränkas i plugg. Fast för de flesta slutar det ju absolut inte där, ni vet universitet o.s.v.
Jag skojade bara om allt. Det vet ni.
P.S. Du får gärna bjuda på mockarutor i helgen mamma, jag skojade inte om det! D.S.
/Max aka Huselius
En legendar färre
Nej, jag talar förstås om att refrängernas mästare Nate Dogg lämnat jordelivet. Mannen har tydligen haft some serious issues med hälsan sedan 2007 och spenderade sina sista månader på ett rehabiliteringshem. Så helt oväntat var det kanske inte. Men väldigt tråkigt nevertheless.
Nu ska jag faktiskt vara ärlig med er. Jag har aldrig varit något hardcore Nate Dogg-fan. Jag har inte suttit och väntat på att nya låtar med Nate Dogg-featurings ska släppas. Men jag har alltid tyckt att han är en man som fått jobbet gjort. All heder till honom för det! Nathaniel Dwayne Hale, som han egentligen heter, har spelat in tunga bangers med alla från 2Pac till Eminem och frågan är om det går att hitta en smoothare röst än Nate Doggs?
Några av hans absolut bästa insatser finns enligt mig i de följande låtarna:
Pharoahe Monch, Mos Def & Nate Dogg - Oh No
2Pac feat. Nate Dogg - Thugs Get Lonely Too
Eminem feat. Nate Dogg - Shake That
Och den förmodligen absolut tyngsta. Tillsammans med Warren G - Regulate!
Nate Dogg var, när han levde, en legendar. Men legenden om honom kommer för alltid att finnas kvar.
Efter ett ledsamt inlägg som detta tänkte jag att vi kunde avsluta med något glatt och roligt. Fast nu insåg jag att det är alldeles för ansträngande att skriva något kul. Slut.
/Max aka Huselius
Ting av värde
Varför handlar jag chips och kommer på mig själv halvvägs genom påsen att jag borde skaffat popcorn eller godis istället? Ska man handla alltihop på en gång kanske? Eller ska jag bara dricka isvatten 'til the end of days?
Jag tror mer på det sistnämnda, på det viset rullar jag nuförtiden.
Det händer galet ofta att jag känner ett sug efter något. Något sött, men jag kan inte sätta fingret på vad. Bak i dagarna skulle jag då ha köpt en sorbetglass, 1,5 liter cola och 300 gram chips. I dagsläget hade jag förmodligen nöjt mig med en flaska vatten. Så pass stenhård är jag.
Där skrev jag ungefär samma sak i två stycken i rad. Hur kändes det? För mig kändes det helt okej.
Var vill jag komma med detta då? Kanske är det mitt sätt att visa hur skit går ner när jag inte har något att dela med mig av. En skrivkramp som säkert kommer ge mig träningsvärk i armarna imorgon.
Skrivkramp och fenomenet att inte ha något vettigt att säga leder oss osökt in på nödrim och nödrimmens okrönte konung - Soulja Boy.
Njut av denna värdelösa låt!
Eller vad sägs om rhymes som dessa?
Confessions
Men sent igårkväll stod det glasklart för mig.
Två saker dominerade mitt liv förut. Nu ser det inte ut så längre.
Jag har alltid tänkt: så här ser världen ut. Jag hade fel.
Jag samlar mina tankar, Björn Tosser gör highfive med en kamel.
Livet jag levde är nu ett minne blott. Niklas Olsson är en djävel på att skjuta hoppskott.
Allting bara slutade, allting sade stopp. Nu ligger jag i soffan och lyssnar på norsk halvpop.
Ja, det är sant. För tillfället lyssnar jag öronen av mig på Moi - Hjerteknuser. En ohyggligt bra låt.
Detta fick mig att skänka några extra tankar åt barnen som svälter i fjärran land. Då pratar jag inte om kidsen i Afrika - utan förstås om Adam och Adam i Norge. Det är inte länge kvar nu boys, Kebabhuset är bara ett stenkast bort.
Så, nu var det sagt. Vilken lättnad, allting känns mycket bättre. Nu klarar jag mig nog genom denna dag också.
/Max aka Huselius
Personlighetsförändringar
Den 11:e januari 2011 började jag att käka en licensbelagd medicin. Nämligen Roaccutan som anses vara ett högriskmedel. Ett medel som kommer med en 73-sidig biverkningsförteckning. That's some hardcore shit.
Fast börjar du lusläsa vilka biverkningar olika mediciner KAN orsaka hittar du säkert att Alvedon kan döda dig om du blandar det med för mycket vatten.
Hur som helst sägs Roaccutan kunna ha en ganska snuskig psykisk påverkan. 2005 rapporterades det att 190 personer som knaprat desssa röd-vida kapslar begått självmord, bara i USA.
Jag däremot verkar bara bli kingen när slänger i mig piller. Denna kur verkar hjälpa mig att göra livet till ett never ending party. Därför har jag valt att fyrdubbla dosen utan att fråga min läkare och hittills har inget konstigt hänt. Jag kan slänga upp ett inlägg om det börjar växa grönsaker i nyllet på mig eller något i den stilen. Då kan jag lägga upp en bild också.
Ruset som omfamnar hela min lekamen vid intag av Roaccutan är vad vi här i Strandhuset brukar kalla för en million dollar-känsla. Och när jag fyrdubblade dosen, ja då blev det helt obeskrivligt.
Jag rullade runt på golvet i kramp i tio minuter och Niklas beskrev det "som att jag var i trans". Som tur var kunde mannen jag delar kylskåp med slå till mig med en järnpinne och jag vaknade omgående med en sne näsa.
För er som älskar att leva livet kan jag tipsa om Roaccutan. Det spelar ingen roll om du lider av en akut massiv acne. Fråga din läkare efter Roaccutan, det äger.
När vi ändå pratar om rus. Ta en titt på Godzilla Hårddiskssons tunga inslag "Knarket - den vita drogen".
Lev hårt, sov mjukt.
/Max aka Huselius
Underskattning
Chokladpudding är djävulskt underskattat. Både den färdiga som finns i mejeridisken och pulvervarianten som blandas ihop med mjölk på hemmaplan. Ska gjuta mod i mig själv och sedan dra till Coop för att inhandla några kilo pudding. Min gode rumskamrat lär bli alldeles till sig i trasorna när han upptäcker vår senaste investering.
Andra saker som är underskattade listas nedan:
Pommeskrydda.
Plastmappar.
Isvatten.
Basketbollar med märket Spalding.
NJUTNING. Chokladpudding 4 life. När ska jag sluta skriva om mat?
Det där gjorde er inte mycket klokare och ni kommer aldrig att få tillbaks tiden ni slösade på att läsa detta.
/Max aka Huselius
Jakten på lycka
Även om jag lever ett fartfyllt liv med nya utmaningar varje dag har det hänt att jag haft stunder där orden fart och fläkt inte passat in. När orken inte finns där, 20 av dygnets 24 timmar spenderas i en liggande ställning och man betalar sina syskon för att smöra mackor åt en. Det blir en ond cirkel som expanderar för varje sekund som passerar. På samma sätt kan det kännas som att man orkar 1000 gånger mer när ens schema är fullspäckat. Då går det minsann att klämma in 60 minuters extra basketträning i någon av Luleås genuina baskethallar (R.I.P. Kronan) och att hjälpa småbröderna med sina läxor har då aldrig varit mer angeläget.
Men när absolut ingenting händer i ens liv smakar o'boyen lite extra gott, pizzorna tycks beställa sig själva och landar i magsäcken sekunden senare. Det blir tätare mellan chipsaftnarna och man kommer fram till slutsatsen - det är inte så tokigt att aldrig göra någonting. Jag vill aldrig någonsin anstränga mig mer och ändå kunna dra på smilbanden när lönespecifikationen kommer med posten. Ett ögonblick senare inser man att det inte är möjligt. Någon minut/timme/dag efter det, det är från person till person, kommer man till the conclusion att man måste jobba stenhårt för att sedan kunna uppleva det. 40 års slitgöra ska sedan resultera i någonstans runt 7000 dygn av rent och skärt chill.
LUGNT. Vore det inte underbart att spendera sina dagar i en relaxavdelning och få betalt för det?
Minsta möjliga ansträngning för största möjliga lycka, det är receptet på ett härligt liv. Att jobba arslet av sig inom idrott räknas dock inte, för då kan det vara kul att verkligen lägga manken till samt svettas några droppar.
Lev hårt, men ta inte i för mycket.
/Max aka Huselius
Husses funderingar
Pizza är ju något av det godaste som finns. Kebab är även det gott. Kombinerar du dessa två får du kebabpizza vilket är fantastiskt gott.
Chips är genialiskt, om du blandar ihop det med pizza skulle det troligen bli en smakupplevelse utan dess like.
Eller varför inte kebabchips? Kebabpizzachips?
Hur kommer det sig att ingen har lyckats göra goda pizzachips ännu? Jag vet OLW gjort något pinsamt försök till detta - inget som levererade på någon nivå alls. Come on! Ge idén en ärlig chans och ni kommer få ännu en storsäljare.
Estrella kanske också har försökt lansera detta någon gång för hundra år sedan, uppenbarligen har det bara inte blivit tillräckligt bra för att få stanna. Jag orkar inte undersöka saken helt enkelt. Så jag antar massa saker och slänger ur mig ett ton onödigheter. Classic!
/En pizzaälskande chipsätare aka Max
