Strandhuset loggar ut
Skruvat
Something new
Efter att ha våldsamt injicerat 300 ml medicin rakt in i halspulsådern valde jag att låta ruset ta över min kropp tillsammans med några gamla slagdängor. Den känslan som omfamnade mig går knappt att beskriva med ord, jag ger mig ändå på ett försök. Blanda ihop valsång med delfinsång, föreställ dig en stekhet sommardag, du knäpper en iskall glasflaskecola och äter en Twister samtidigt som du står längst fram på en Red Hot Chili Peppers-konsert. Mixa ihop allt detta tillsammans med att du vinner 230 miljoner på skraplotter (det enda hederliga sättet att bli rik på), då har du nått ungefär halvvägs till hur jag kände mig tidigare under dagen.
Slagdängorna som dunkades non-stop i Strandläggans snuskigt påkostade högtalarsystem var följande:
Thomas Newman – Shawshank Prison (Stoic Theme).
Goo Goo Dolls – Iris.
Audioslave – Be Yourself.
Och sist men inte minst. Den kanske mest kompletta knarklåten som ligger ute på marknaden:
Jimi Hendrix Experience – All Along The Watchtower.
Kika på det här klippet från en näst intill felfri rulle - Land of The Lost. Med allas vår Will Ferrell i huvudrollen kan det aldrig gå fel. Lägg sedan till Danny McBride, mannen som spelar basebollgeniet Kenny Powers från den redan legendariska tv-serien Eastbound and Down. Då förstår nog de flesta filmkännare att Oscargalan knappt behövde äga rum det året som filmen släpptes.
Anyways, det är vid 1:23 som "All Along The Watchtower" kickar in och vid det ögonblicket börjar man nästan att sympatisera med knarkare.
Ruset, lyckan, avslappningen. Allt detta i goda vänners lag.
Nä, nu ska jag hälla i mig några liter av den enda narkotikaformen som är tillåten i Strandhuset. Yep, I'm talking 'bout isvatten.
/Max aka Huselius
Måndag 25 april
Dagens outfit
Jag börjar om igen
Som några av er där ute känner till har jag vaknat på samma sätt i ungefär en månad nu. Någonstans mellan 05:00-09:00 väcks jag av att det känns blött och klibbigt på min överläpp. Instinktivt rör sig min högerhand mot min mustachprydda läpp och till min stora förskräckelse märker jag att det rinner blod över hela min nuna. När jag sekunderna senare finner mitt vita lakan dränkt i hundratals liter av mörkrött näsblod utbrister jag samma sak varenda gång:
- HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP! JAG DÖÖR!
Jag tar i från tårna och upprepar detta ungefär 19 gånger. Ibland 18, det kan variera en del beroende på den mängd blod som jag ligger och plaskar i.
Tråkigt för min sänggranne Niklas, ännu tråkigare för mig. Jag inser nämligen att jag kommer måsta börja om med min rekordslagning idag igen. Det världsrekord jag försöker slå är nämligen "flest antal dagar utan att duscha".
Till en början försökte jag att ignorera näsblodsbadet. Men efter sju plågsamma nätter i en bassäng av röd vätska hade jag fått nog. Jag tog en dusch och blev därmed tvungen att börja om mitt försök att slå rekord.
Därför skickar jag detta brev till dig Chris De Kök. Jag vet att ni har fått in många frågor inom samma ämne, men jag behöver ditt personliga råd.
Snälla Chris, hjälp mig. Jag vill verkligen komma med i Guinness Rekordbok.
Det är alltså medicinen jag äter som får mig att blöda näsblod out of control. Mitt roaccutan är the gift and the curse.
/Max aka Huselius
Precis min humor
Sport är något som väldigt många olika människor tycker om. Gula som gröna, korta som långa, feta som smala - det finns nog ingen mall på hur en idrottsmänniska ser ut eller beter sig.
Och varje enskild person har sin alldeles egna anledning till varför sport är så förbaskat underhållande. En del gillar känslan av att tillhöra ett lag, vissa personer älskar helt enkelt att vinna. Någon tycker bara om att titta på idrott, andra njuter av att sätta upp mål samt lyckas. Det kan också vara ett mischmasch av anledningar.
Men du då Max, varör tycker du om sport?
Jo, jag älskar helt enkelt känslan av att förnedra andra människor. Att vinna med 60 poäng mot Antnäs är det bästa jag vet. När man någonstans förmedlar ett budskap som säger: du är sämst och jag pissar på dig när jag vill - då är jag som allra lyckligast.
Visst kan det vara kul med en och två jämna bataljer inom idrottens magiska värld. Enpoängsvinster kan vara helt fantastiska, men genom att endast vinna med en ynka pinne riskerar du även att förlora. Och jag har aldrig träffat en människa som går igång på att torska. Just därför finns det ingenting som går upp emot en skoningslös utskåpning. Du vet innan matchen att du kommer vinna, du mördar din motståndare under matchen och när slutsignalen ljuder står det 123-40 på poängtavlan. Då storbölar det förlorande lagets spelare och förhoppningsvis börjar de även inse att de faktiskt är sämst på jorden. Det är roligt, där har ni min typ av humor.
Här har ni en 58 minuter lång förödmjukelse. Denna man skiter i allt och på alla.
/Max aka Huselius
En bit av mitt sinne till dig
För det finns onekligen folk som inte vet sin plats i vårt samhälle, individer som tycker sig höra hemma bland molnen. Dessa måste tas ner på jorden.
Och ibland känns det som att det faktiskt är mitt arbete att göra detta. Men precis innan någon ska få en piece of my mind stoppar jag mig själv av några enkla anledningar.
1. Jag är inte full.
2. Jag är svensk.
3. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad alla andra ska tycka.
4. Jag måste troligen gå några meter för att komma fram till personen i fråga. Det orkar jag inte.
Japp, jag har spenderat helgen i Arvidsjaur. Det finns troligen en koppling mellan detta inlägg och alldeles för många timmar i Lappland. Men jag vill inte gå in på några detaljer i det ämnet.
/Macks
Basket - Pontushallen - 19:04 ikväll
Eftersom jag är lite av en hora, jobbar för pengar, så har jag bestämt mig för att hjälpa LF Basket med gratis marknadsföring.
Jag hoppas att Pontushallen får besök av dig ikväll!
Varför?
LF Basket - Norrköping Dolphins
När?
Fredag 15 april (ikväll) 19:04
Hur?
Vad menar du?
Var?
Pontushallen, Luleå
Vad?
Basket
Hajar ni?! Semifinal 3 i bäst av 5!
Ring Bettan för mer information!
/Niklas
Dokument från sidan - Del 5: Kalle Anka
Det var en gång för länge sedan en margarinfabrik. På margarinfabriken jobbade Karl Magnus. Han var inte riktigt nöjd med sitt jobb på löpande bandet, han bytte därför arbetsplats.
Fastighetsmäklare var Karl Magnus nu. Karl Magnus fick meriterande uppdrag att hitta hus åt Ankeborgs allra finaste invånare: Julia Garderoberts. Uppdraget började bra, men gick senare åt skogen – som vanligt.
Tjänar man 30 öre i timmen bör man inte nöja sig med att vara myntputsare åt sin morbror, därför väljer man att sticka till Oppfinnar-Jocke och be han slänga ihop en avlyssnarmaskin som kan identifiera hot mot Pengabingen på mils avstånd. På detta vis skapar man en bonus för varje attack som avvärjas. Bonusar kan vara positiva och negativa, ökar man styrkan på maskinen så att den identifierar myror som attackerar en sockerskål som tvingar Joakim att spränga stora delar av centrala Ankeborg. Då har något inte riktigt gått som det borde. Man kan undra vem som är en girig, sniken, gammal snåljåp då.
Trädgårdsmästare, fönsterputsare, cateringchef, Kalle har haft många jobb genom åren. Mannen på Paradisäppelvägen borde ha ett kontaktnät och referensregister som heter duga, men hans obotliga klantighet gör att han sällan har samma jobb två serier i rad.
Jag förstår att ni vill ha referat från fler serier och mina åsikter om vem jag tycker är bäst i Ankeborg. Ledsen, det får ni inte. Ni kan ringa mig för fler kommentarer kring detta inlägg: 0200-219 219, fråga efter Lars-Åke så kopplar min sekreterare vidare samtalet till mig.
Kalles 313
/Niklas
Andy Carroll
En hink salt kommer lastat
Efter att ha funderat i soffan samtidigt som sambon sovit som en stock några meter ifrån mig har jag kommit fram till något. Jag har inte så mycket att prata om med människor. Därför tänker jag nu lista några av mina favoritsamtalsämnen efter kolontecknet:
Att andra människor suger. Alltid lika roligt att prata om hur dålig någon annan är. Kanske handlar det om avundsjuka, kanske suger de på riktigt, kanske är det en blandning av de båda. Men det mest troliga är att personerna i fråga faktiskt stinker ganska rejält.
Att andra människor äger eller är "sköna". Kan också vara rätt skojigt att prata om. Det känns verkligen inte heller dåligt på något sätt att tala gott om någon, vilket är ganska förståeligt. Fast det är ett samtalsämne som inte håller längre än, på sin absoluta höjd, tio minuter. Men det är roligt så länge det varar.
Sporthändelser. Absolut! Det är grejer. Men dessa konversationer tenderar att alltid barka åt samma håll one way or another. Att Kobe är bäst, att Zlatan borde bli adlad eller att LeBron James och Miami Heat är sämst. Sidospår som passar rätt bra in på de tidigare kategorierna. Den tiden man kan utestänga dessa avvikelser från snacket är bara extrpoäng.
Sketcher. Hysteriskt roligt att återberätta, inte lika roligt att höra någon annan beskriva. Om det nu inte skulle gälla en Grotesco-sketch, då är det överdrivet kul vem som än pratar. Detta prat kan pågå i timmar och blir bara mer underhållande desto oftare det hamnar på tapeten.
Dra skämt på sin egen bekostnad. Vilken underbar icebreaker. Det blir en lätt och trevlig stämning och ingen tar dig någonsin på allvar igen. Kort sagt: best thing ever! Även om det blir mer av en monolog än en dialog.
Så, om du någon gång funderar på att prata med mig i framtiden är det bara att välja och vraka mellan något/några av dessa helfestliga topics. Med de orden är jag ut.
Ni vet att jag fortfarande alltid skojar. Några hinkar salt sitter aldrig fel, inte heller ett glas isvatten.
/Max aka Huselius
Tyngden
Ja, ni har läst det här tidigare - men jag har inte varit redo att ägna ett helt inlägg åt the subject.
Alecia Beth Moore är inte professionell på något vis. Möjligen professionell pajas. Fast hon lyckas troligen inte med det heller med tanke på hennes obotliga uselhet. Det jag vill säga är att Pink, som hon så fint kallar sig, suger megamycket. Inte supermycket, inte supderdupermycket, utan megamycket. Yep, you heard me.
Ni har troligen någon gång tvångslyssnat på en av hennes senaste plågor "Raise Your Glass". Egentligen ska jag inte behöva argumentara mer för min sak nu. Men jag gör det ändå.
Pink är inte en bra arist, ingen tycker det. Fråga alla du känner och du lär få exakt samma svar, åtminstone från alla friska personer. "Nej" det vill säga. Det är högt uppsatta mediamän som på måfå beslutat att detta R&B/Punk-mellanting till underhållare skall få förpesta radiostationer i vårt avlånga land. Inte särskilt konstigt att hon sägs vara en av de få riktiga kända artisterna som saknar hardcore-fans. Det är den svenska staten som vill att du ska lyssna på Pink. Ingen gör det frivilligt, men alla kan hennes lyrics. Hjärnskrynkling av den värsta sorten.
Slam slam, oh hot damn
What part of party don't you understand?
Wish you'd just freak out (freak out already)
Can't stop coming in hot
I should be locked up right on the spot
It's so on right now (so fuckin' on right now)
Försök att sjunga de ovanstående raderna med ett rakt nylle. Hon klarar uppenbarligen av att göra det. Människans verklighetsuppfattning kan ju inte vara av denna värld. Låter det rätt när hon sjunger det här?
Nu vet jag inte om det är hon själv som skrivit låten eller ej. I vilket fall som helst: skärp dig!
Jag hade hellre rest några år tillbaks i tiden och låtit Leni Riefenstahl, hjärnan bakom några av nazitysklands propagandafilmer, skriva poplåtar åt mig än stått ut med den här skiten. Get it?
Såja. Skönt att få hata lite, kärlek har florerat på ett inhumant vis de närmaste veckorna. Det var helt enkelt på tiden. Hat för oss samman.
Chamillionaire delar med sig av en rolig historia.
Nu ska jag fortsätta att äta luft med gaffel.
/Max aka Huselius
Alla borde rösta på Lars Ohly
En färgglad vardag
Det handlar i all sin enkelhet om att jag inte ska äta. Jag kliver upp vid, i runda slängar, klockan 10:00 varje dag. Det första jag tänker då är att jag vill äta, men jag gör det inte. Istället håller jag mig så länge det bara går med att att äta frulle. I skrivande stund är klockan 14:40 och jag har ännu inte slängt i mig dagens första mål.
Jag klarar nog några timmar till. Om det skulle krisa kan jag alltid dricka isvatten.
Det enda negativa som hänt hittills är att bloggen blir lidande. Jag känner mig en aning orklös och det ploppar inte upp särskilt många genialiska idéer. När mitt hjärnkontor jobbar som hårdast med ett fiffigt inlägg förmår jag ändå aldrig att överföra det från skallen till bloggen. Man måste älska det.
Jag återkommer hyfsat snart med en uppdatering i ämne. Om jag orkar det vill säga.
/Max aka Husse
En helt vanlig tisdag
Mina vänner pt. 5
The first time I laid my eyes on Marcus Klasson I didn't think much of him... Han sportade en fin mittbena à la nittiotal och han hade stora problem med att gå samtidigt som han förde bollen mellan benen. "Jag hatar den här övningen", sa han frustrerat.
Det var först flera år senare som vi såg hans riktiga potential. Marcus är en entertainer i själen. Han älskar att framträda, att se till att alla har roligt. Marcus har också definitionen av ett naturligt leende och ett smittande skratt.
Men även solen har sina fläckar. Marcus har alltid haft en lite för stor förkärlek till randiga tröjor. Han har också alltid hämmats av en osäkerhet. När vi skrattade med honom fanns det en tanke om att vi skrattade åt honom. Det var först efter en lång tid i vänskapskretsen som han öppnade sig. Idag är Marcus en stilig ung man med framtiden för sig. Vi saknar honom lite, säger vi ofta. Han säger samma sak tillbaka, och sen ler han på det där sättet som bara Marcus kan. Som om det inte finns ett enda moln på himlen.
Jag är stolt över att kalla Marcus för min vän. Att följa hans utveckling har varit en av de största resorna i mitt liv.
Ingen av mina drömmar blev någonsin verklighet
Tills den dagen då jag hittade dig
Även om jag låtsas att jag har gått vidare
Så kommer du alltid att vara min baby
Jag fann aldrig rätt sätt att säga
Att du är den jag tänker på varje dag
Och jag vet att oavsett var kärleken tar mig
Så kommer en del av mig att alltid vara med dig
/Nisse och Max
Curryteorin
Och det härliga är att folk aldrig lär sig, i alla fall inte jag. När Dundret (Gällivare) står som motståndare i en basketmatch räknar man med att möta ett gäng bönder som knappt klarar av att svälja köttbullar. Nu är tyvärr fallet ofta så, men man vinner ändå bara med tio poäng till slut. Detta på grund av ens förutfattade meningar, undervärdering och en liten gnutta nonchalans.
Självklart finns det ett undantag som bekräftar regeln. Detta undantag stavas curry, denna avvikelse har också lagt grunden till något som jag valt att kalla för - The Curry Theory.
Den lyder som följer:
Du förlorar ingenting på att underskatta curry, så länge du äter det trots din låga värdering. Innan du hinkar i dig några liter currydressing förväntar du dig ingen explosion av smaker. Men bara sekunder senare är underskattningen ett minne blott. Du inser hur mångfacetterat curry är, du möts av nya smaker och känslor varje gång curryn möter din tungspets.
Jag tycker att det är gott med curry, även fast det luktar ganska mycket.
Insåg också nyss att denna curryteori förmodligen gäller all mat och en rad andra saker utöver ting som kan förtäras.
Vem är väl då lämpligare att kika på än Golden State's Stephen Curry? Här drar han en okie-doke i nyllet på Chris "Birdman" Andersen. Fint.
To sum it all up: The Curry Theory - rock solid.
/Max aka Huselius
Dokument från sidan - Del 4: Ingvar Oldsberg & Björn Hellberg
